Finns en sprucken människa
Vandringen genom Skymningspassagen
När rummet stillnat drog Aaren ett andetag som kändes som att svälja både lättnad och oro på samma gång. Gestalten stod bredvid, nu svagare i konturerna men mer närvarande på ett märkligt tryggt sätt, som en skugga man inte längre fruktar.
”Det finns mer att se,” sa Gestalten. ”Det finns alltid mer.”
En dörr hade uppstått där ingen dörr tidigare funnits, formad av rena tankesprickor. Aaren närmade sig. Dörren öppnades inte med ett handtag — den gav efter för tvekan. Bara genom att stanna upp fick den att glida på glänt. Ett märkligt sorts välkomnande.
De steg ut i Skymningspassagen.
Passagen var en lång korridor av skimrande dis. I väggarna syntes rörelser, som om hela gången var byggd av minnen som fortfarande förhandlade om sin betydelse. Fragment av skratt, av rädsla, av plötsliga insikter som kommit mitt i natten — allt drev förbi som skuggor i vatten.
Aaren kände hur hjärtat slog hårdare. ”Här har jag varit förut. Fast aldrig medvetet.”
”Det här är platsen där du alltid väntar på dig själv,” sa Gestalten.
Aaren stannade vid en av väggarna. Ett minne glimmade upp: en yngre version av hen själv, sittande på en sängkant, djupt försjunken i tanken att ingenting egentligen betydde något. Ett litet rop av uppgivenhet som aldrig blivit uttalat.
”Jag minns det där,” viskade Aaren. ”Det var en av de tystaste kvällarna i mitt liv.”
”Och en av de viktigaste,” svarade Gestalten. ”För där började du ana att tomheten inte var slutet… utan början på en fråga.”
Aaren fortsatte gå. Passagen ledde mot en plats där diset tjocknade till ett pärlgrått mörker. Något därinne väntade — inte fientligt, men tungt. En sorts tyngd som kallar på mod.
Gestalten såg på Aaren med en blick som bar både oro och stolthet. ”Dit måste du gå ensam.”
”Varför?” Aaren försökte att inte låta rösten darra.
”För att det som finns där är du utan mig. Kärnan som inte behöver striden för att förstå sitt värde.”
Aaren tog ett steg. Diset rörde sig som ett andetag. ”Och vad händer med dig om jag hittar den kärnan?”
Gestalten log svagt. ”Då blir jag mindre högljudd. Men aldrig försvunnen. Ingen växer utan skav.”
Aaren nickade långsamt, tog ännu ett steg in i mörkret och kände hur Gestaltens närvaro bleknade bakom hen.
Skymningen slöt sig runt Aaren.
Men i mörkret tändes plötsligt något svagt — en glimt av en form, ett ansikte, kanske en sanning som ännu inte vågat få språk.
Andra inlägg
Välkommen till
Bakom Masken
"Tear off the mask.
Your face is
glorious."