Finns en sprucken människa
Varje andetag
Lungorna brinner,
som om luften blivit glas.
Varje inandning – en kamp,
varje utandning – en förlust.
Kroppen, min egen fästning,
har vänt sig emot mig,
slår hål i murarna,
läcker liv i tysta droppar.
Sömnlösa nätter fylls av frågor:
Är det så här slutet känns?
Blir morgonen den sista?
Och under ögonlocken flimrar allt
jag ännu inte hunnit göra,
alla ord jag aldrig hann säga,
alla vägar jag aldrig hann gå.
Sjukdomen är rå.
Den tar ingen hänsyn till drömmar,
den skrattar åt planer,
river kalendern i stycken
och lämnar en kropp som viskar:
ge upp.
Men i samma kropp finns också
ett trotsigt hjärta,
en vilopuls som vägrar tystna,
ett glödande frö som säger:
Jag ska resa mig.
Jag ska besegra detta.
För så länge ett andetag finns kvar,
så länge ett hjärtslag ännu slår,
så länge hoppet inte helt är krossat –
finns en chans.
Och jag andas.
Brutalt, smärtsamt,
men levande.
Jag andas.
