Blogg

Mitt i livet

16 okt. 2025

Det finns en tid då livet bara är —
utan att man tänker på det.
Andetagen kommer av sig själva,
hjärtat slår utan att be om lov.
Men så en dag förändras allt.
Det som alltid funnits där börjar svikta,
och plötsligt blir varje andetag en kamp,
varje morgon en prövning.

Man står där, mitt i livet,
med händerna fulla av drömmar
som man ännu inte hunnit förverkliga.
Man ser på världen med samma längtan,
men kroppen orkar inte på samma sätt längre.
Det finns en trötthet som går djupare än sömn,
en sorg som inte syns,
men som bor någonstans bakom bröstbenet.

Rädslan rör sig tyst, som skuggor i gryningen.
Den växer i de stilla timmarna,
när tankarna får fritt spelrum
och minnet av det friska livet
blir både en tröst och en plåga.
Ångesten viskar: tänk om jag inte orkar mer.
Men viljan svarar: jag vill leva, jag vill stanna kvar.

Och kanske är det just där,
i sprickan mellan hopp och uppgivenhet,
som livet visar sitt sanna ansikte.
Det är inte längre självklart —
men det är oändligt värdefullt.
Varje andetag blir ett löfte,
varje blick, varje beröring
ett bevis på att jag fortfarande finns.

Kanske är det så här man lär sig att älska livet på riktigt —
när man vet hur nära det är att förlora det.
När man inser att styrka ibland är att bara fortsätta andas.
Att mod inte alltid är att orka,
utan att våga känna, trots allt.

När allt förändras

16 okt. 2025

Det kommer en dag när allt förändras.
När kroppen inte längre lyder, när varje andetag blir ett beslut och inte en självklarhet.
När livet, som en gång var fullt av planer, skratt och rörelse, plötsligt känns skört — som om det kunde gå sönder av en vindpust.

Man kämpar.
Man håller fast vid hoppet, vid de drömmar som ännu inte fått ta form.
Vid kärleken till dem som väntar, till solen som fortfarande går upp, till minnet av hur det kändes att bara leva — utan att tänka på det.

Men kampen tär.
Det är en trötthet som inte går att vila bort.
En rädsla som smyger in i varje tyst stund.
Tankarna rusar mellan hopp och förtvivlan, mellan “jag orkar inte mer” och “jag måste klara det här”.
Ångesten är som ett eko inombords — en ständig påminnelse om allt som står på spel.

Och ändå… mitt i allt det mörka, finns en glöd.
En vilja att leva, att få stanna kvar, om så bara en stund till.
Att känna vinden mot huden, att höra någon säga ens namn med värme.
För livet är fortfarande vackert — även när det gör ont.
Kanske ännu mer då.

Ljuset som aldrig slocknar

14 okt. 2025

När mörkret smyger sig nära, när natten känns lång,

då viskar hoppet tyst i hjärtats sång.

Rädslan klamrar sig fast vid tankens rand,

men hoppet växer, som en blomma i hand.

En strimma av ljus i stormens famn,

en värmande låga i kylans namn.

Fruktan må skugga varje steg jag tar,

men hoppet leder dit där framtiden har svar.

Vi stapplar och tvivlar, vi tvekar ibland,

men hoppet går före, med öppen hand.

Det bär oss mot morgonens skimrande bro,

där fruktan ger vika och livet får ro.

Så låt hjärtat minnas, när tvivlet är tungt,

att hoppet är större än fruktan någonsin sjungt.

I varje andetag, i varje stund vi får,

är hoppet den låga som aldrig går.

Att leva i skuggorna

12 okt. 2025

Varje morgon vaknar du med hjärtat i halsgropen, som om någon osynlig hand redan har greppat tag om din dag. Solens strålar letar sig knappt in genom gardinerna innan oron tar över, den där isande känslan av att någon, någonstans, kanske redan är på väg mot dig. Tekoppen skakar i din hand – inte av trötthet, utan av vetskapen att tryggheten är en lyx du för länge sedan förlorat.

Att leva med förföljelse är som att vandra genom ett landskap där skuggorna aldrig släpper taget. Varje främmande steg bakom dig på trottoaren får blodet att frysa till is. Telefonen ringer och du vågar knappt svara, rädd för rösten i andra änden. Blickar på gatan blir till misstänkta kontroller, och även dina egna minnen börjar kännas som förrädiska ledtrådar någon kan använda mot dig.

Du lär dig snabbt att packa lätt. Livet måste alltid kunna börja om på nytt, i en ny stad, under ett nytt namn. Gamla fotografier och kära ägodelar får stanna kvar – som bevis på att du en gång var någon, någonstans. Vänner och familj förvandlas till faror, alla kontakter till potentiella sprickor i din redan tunna mur av anonymitet. Ingen dag är given. Du lever på lånad tid och i lånade rum, där varje kväll är en ny förhandling om en framtid som aldrig riktigt känns som din.

Det är en ensamhet som biter sig fast, en sorg som aldrig går över. Du lär dig att prata med tystnaden, att lita mer på instinkten än på någon annan. Hoppet slår ibland till, men försvinner snabbare än det kom. Drömmen om ett normalt liv – grannar som vinkar, fredagsmys framför tv:n, en plats där ditt namn får stå kvar på dörren – känns lika avlägsen som en annan värld.

När natten smyger sig på, med dess tunga mörker och ljud som förstoras, pressar du dig själv att sova. Imorgon måste du orka igen. För i din värld är det enda som är säkert att ingen dag är självklar – och att friheten, hur mycket du än längtar, alltid är ett steg för långt bort.

Viljan att överleva

10 okt. 2025

Det finns en eld,
så tyst att ingen hör den,
så envis att inget släcker den.

Den brinner inte för seger,
inte för ära,
utan för andetaget självt —
för nästa gryning, nästa chans.

När marken öppnar sig under fötterna,
när himlen faller som aska,
står något kvar inom oss,
något som vägrar falla.

Det är inte skönhet,
inte hopp,
inte ens tro —
bara den stilla rösten som säger:
”Än är jag här.”

Och ur den rösten växer livet,
gräset genom betongen,
ljuset genom sprickan,
hjärtat som slår trots allt.

Skuggor och motstånd

9 okt. 2025

Inledning: Varje dag – en kamp för överlevnad

Det finns morgnar då kroppen känns som bly och själen som dimma, då tankarna cirklar runt samma fråga: Hur ska jag orka igenom ännu en dag? Det är lätt att romantisera människans vilja att överleva, som om det vore en självklarhet. Men för många är överlevnaden en daglig kamp, både fysiskt och psykiskt, där varje andetag kan kännas som en liten seger. Det handlar inte bara om att ha mat för dagen eller tak över huvudet, utan om att stå ut med sig själv, sina minnen och sina rädslor.

Existentiell ångest – När oron aldrig släpper taget

Existentiell ångest är inget främmande för mig – den är en lågmäld följeslagare som gör sig påmind i tystnaden. Den där gnagande känslan av meningslöshet, då livet förlorar färg och riktning. Varje dag är en dragkamp mellan viljan att hitta något värt att kämpa för och den ständiga oron över allt som kan brista. Man famlar efter svar ingen har, försöker tämja sin inre oro med rutiner och distraktioner, men ofta är det bara att härda ut tills ångestens vågskvalp klingar av.

När livet blir en mardröm

Ibland känns det som att verkligheten förvandlas till en mardröm, där hoppet om en ljusare framtid bleknar. Vissa nätter vaknar jag kallsvettig, med hjärtat bultande av rädsla. Tillvaron kan snabbt förändras – från trygghet till kaos, från glädje till djupaste hopplöshet. Då känns det som att stå mitt i stormen, oförmögen att röra sig varken framåt eller bakåt. Man lär sig att leva med mörkret, att acceptera att vissa dagar är en kamp mot egna demoner.

Hat och våld – Destruktiva krafter som formar oss

Hat och våld är så mycket mer än rubriker i nyheterna. Jag har sett hur dessa krafter river sönder relationer och förtroenden, hur de sliter i människor och lämnar djupa sår som aldrig riktigt läker. Våldet kan komma plötsligt, men hatet gror långsamt och förgiftar allt det rör vid. Ibland har jag själv känt vrede bubbla upp, som ett skydd mot sårbarheten. Men jag har också sett hur förlåtelse och förståelse kan bryta destruktiva mönster – och det kräver nästan lika mycket styrka som att överleva själva våldet.

Flykt för att överleva – När man måste lämna allt

Att fly är ett ord som bär på både skam och hopp. Jag har tvingats lämna det som en gång var hemma, sett platser och människor förvandlas till minnen. Flykten är inte bara fysisk; ibland är det tankarna man försöker undkomma, ibland minnen som jagar en långt efter att man lämnat det yttre kaoset bakom sig. Att överleva handlar då om att hitta en ny plats inom sig – en liten fristad där man kan andas, om så bara för en stund.

Skuggor från det förflutna – När minnen hotar nuet

Det sägs att tiden läker alla sår, men vissa skuggor växer sig starkare med åren. Jag bär med mig fragment av gamla trauman, bilder och ord som dyker upp när jag minst anar det. Det förflutna är ibland en tyngd över bröstet, en påminnelse om att man alltid är ett resultat av det man varit med om. Samtidigt har jag lärt mig att acceptera dessa skuggor, att låta dem finnas utan att låta dem styra. Det är ingen enkel konst, men nödvändig för att överleva – och kanske till slut leva på riktigt.

Avslutning: Hoppet och motståndskraften som trotsar mörkret

Mitt i allt detta – kampen, ångesten, flykten och skuggorna – finns ändå ett slags hopp. Inte det glättiga, utan det tysta, envisa hoppet om att det går att hitta mening även i mörkret. Vi bär alla på våra egna mardrömmar och strider, men det är motståndskraften, förmågan att resa sig gång på gång, som är vår största styrka. Kanske är det just i mötet med det svåra, i viljan att inte ge upp, som vi upptäcker vad det verkligen innebär att överleva. Och ibland, när skuggorna känns som mörkast, räcker det att veta att man inte är ensam om sin kamp. För livet är, trots allt, mer än bara överlevnad – det är en ständig rörelse mot ljuset, från mörkret inom oss.

Kampen om överlevnad

9 okt. 2025

Jag reser mig ur spillror,

skrapsår på min själ, smuts på knogarna.

Andas in kyla, smakar nattens rädsla,

men hjärtat dunkar, envisare än stormen.

Mörkret viskar, vill hålla mig kvar,

men nånstans långt där inne brinner ännu en gnista.

Hopet är ingen saga, ingen lättköpt tröst –

det är skriket i bröstet, svetten i pannan,

steget som tas när benen viker sig.

Jag skriker mot tystnaden,

vägrar låta mig malas ner.

SKINN – en trilogi om att falla isär och börja leva

8 okt. 2025

Inledning

Det finns en punkt där smärtan slutar vara dramatisk
och bara blir vardag.
Där man inte längre skriker —
man viskar, andas, fortsätter.

Den här trilogin handlar om det ögonblicket.
Om den tysta sortens överlevnad.
Om hur man långsamt river av sig världen
och står kvar —
hudlös, men äkta.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

I. När masken växt fast

Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.

Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.

Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.

Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.

Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.

Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.

För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

II. Efteråt

Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.

Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.

Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.

Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.

Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.

Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.

Och det får räcka.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

III. Att börja om

Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.

Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.

Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.

Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.

Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.

Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.

Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.

Och för första gången
är det nog.

Att börja om

8 okt. 2025

Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.

Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.

Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.

Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.

Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.

Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.

Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.

Och för första gången
är det nog.

Efteråt

8 okt. 2025

Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.

Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.

Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.

Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.

Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.

Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.

Och det får räcka.

När masken växt fast

8 okt. 2025

Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.

Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.

Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.

Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.

Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.

Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.

För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?

Tvivel

8 okt. 2025

Det gör ont att andas ibland.
Som om luften väger mer än jag.
Som om varje andetag är ett val jag inte längre vet varför jag gör.

Jag säger att jag är trött,
men det är inte sömn jag saknar.
Det är mening.

Allt jag trodde var jag
har börjat spricka i kanterna.
Orden jag brukade stå på
är nu bara ljud i vinden.

Jag ser mig i spegeln och möter någon
som inte längre tror på sina egna löften.
Någon som lärt sig att le
för att inte skrämma folk.

Jag hatar att jag tvivlar på allt —
på mig själv, på framtiden,
på om det ens spelar någon roll.
Det gör ont att bry sig.
Men det gör ännu ondare att inte göra det.

De säger att smärta gör en starkare.
Men ingen säger hur mycket som krävs
innan man bara blir tom.

Och mitt i allt det här —
i den tunga, klibbiga tystnaden —
hör jag fortfarande ett svagt hjärtslag.
Inte vackert. Inte hoppfullt.
Bara envis.
Som en påminnelse:
att jag fortfarande finns.
Trots allt.

Alltets tomrum / Motståndets glöd

2 okt. 2025

Mörkret:
Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.

Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.

Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.

Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.

Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Svaret:
Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.

Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.

För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?

Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.

Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsigt steg vi tar
mot mörkret.

För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.

Motståndets glöd

2 okt. 2025

Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.

Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.

För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?

Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.

Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsig steg vi tar
mot mörkret.

För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.

Alltets tomrum

2 okt. 2025

Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.

Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.

Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.

Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.

Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.