Blogg

Vi glömmer aldrig

28 jan. 2022

                            

 

Till minne av förintelsen, så ärar vi offren och överlevarna i en av de mörkaste perioderna i vår historia. Men det är inte tillräckligt att inte glömma. Mänskligheten måste vinna över det onda och vi måste varje dag lära oss att bekämpa hat i alla former.

Vi kommer aldrig någonsin att glömma.

 

 

Jag är tom nu

3 jan. 2022

                               

Jag kunde aldrig drömma om att hela mitt liv skulle förändras av ett virus, som i sin tur genererat i livshotande sjukdomar. I nästan två år har jag varit sjuk, i mars 2020 kom viruset som förändrade mitt och min familjs liv.

Jag har kämpat i nästan två år och det har tagit mig till de mörkaste platserna. Så mycket förtvivlan, så mycket ångest och uppgivenhet. Ett långt bokslut, som ständigt avbryts av hoppets skimmer som tittar in.

Så mycket rädsla, så mycket ensamhet, så mycket klarseende, så många insikter som jag önskat jag haft så mycket tidigare. 

Min väg har aldrig varit osäkrare och min ångest aldrig större. Min själ bär på sorg och jag har aldrig varit tommare. Var detta mitt liv? Är detta allt? Så mycket jag behöver göra, så mycket jag önskar ännu få uppleva.

Jag vill leva, jag vill vinna över mina sjukdomar, jag vill andas utan smärta och jag vill känna vinden i mitt hår och andas in den friska luften efter ett sommarregn. Jag vill leva, jag vill ha många fler år med mina barn och jag vill bli älskad för den jag är.

Och jag har så mycket att skriva, så mycket att berätta och att lämna till eftervärlden. Mitt avtryck i tid och rum.

Du saknas mig

3 jan. 2022

       

                      

Jag kommer ihåg hur vi skrattade tillsammans

och jag kommer ihåg hur du såg på mig,

hur du fick mig att känna

mig så utvald och speciell

 

Jag kommer ihåg din stolthet över mig,

och din rädsla att förlora mig,

in i det sista...

 

Jag kommer ihåg alla vakna nätter

och alla intensiva samtalen som

rörde sig om allt mellan

himmel och jord

 

Du var min andra hälft och du var mitt syre

och jag var ditt....

Jag kommer ihåg hur dåraktiga vi var.

när vi trodde att vi var odödliga.

Vemod

4 nov. 2021

                                    

Vart tog livet vägen? Vart tog drömmarna vägen? Vart tog jag vägen? Uppslukad av intet och det svarta hålet där materian och jaget dissikeras varje dag i oändligheten.

Det var inte så mina drömmar en gång handlade om, när jag fortfarande uppfattade världen som god och när jag fortfarande trodde, att störst av allt är kärleken.

Det var inte så här jag hade tänkt livet, det var inte så här jag ville leva. För detta är inte ett liv. 

Trasig

16 okt. 2021

     

                        

Trasig själ, trasig kropp, trasigt hjärta och trasiga tankar. Jag tänkte inte livet så. Jag drömde en gång om hälsa, lycka och kärlek. Men mest av allt kanske om harmoni och sinnesfrid.

Jag är inte där och accepterar att jag nog aldrig kommer dit. Min värsta fasa var att försvinna i livet och i tidens mitt. Det fanns så mycket som jag ville hinna, ville förbereda. Jag har kommit till den punkten att det spelar inte längre någon roll. 

Mitt syfte vet jag inte längre, kanske moderskapet men definitivt inte kärleken. Mitt syfte kan hända också vara ordet. Då och nu.

Bokslut

12 okt. 2021

                               

 

I mars 2020 drabbade pandemin mig och  min familj, oväntat och som en blixt från en klar himmel, kom farsoten in i våra liv. Inte en gång utan flera gånger, för att göra mig väldigt sjuk. I tjugo månader har jag kämpat för min överlevnad och med så många svåra komplikationer.       

Efter första infektionen, trodde jag att livet snart skulle komma tillbaks, jag hade så fel. Komplikationerna och återinsjuknanden följde på varandra. I somras förstod jag att mina steg måste vara små, för att överhuvudtaget överleva....

Det värsta av allt är, att jag är så trött nu. Vissa dagar är det enbart viljan att överleva som tar mig vidare. Men jag känner också sorg och vemod! Jag gör löpande bokslut,  Var mitt liv inte mer än så här? Bara kamper och så lite kärlek...

Så många svarta år, så många år i ondska och vansinne och så lite kärlek. Så mycket ensamhet... Var detta allt? Jag ber varje dag om att överleva några år, att få några år av ljus.

Kanske, kanske inte...                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          

Stolt

12 okt. 2021

                                    

 

Så länge jag kan minnas, har mitt liv skyndat fram i ett snabbt tempo. Har aldrig hunnit att stanna, mest i rädsla att drunkna i sorg. Så många prövningar och så oändligt mycket smärta. Jag minns inte längre lyckan eller skratten, jag minns mer de oändliga djupen och dalarna, smärtan som var gastkramande och rädslan att inte överleva.

Jag kommer ihåg som igår alla förnedringar, allt hat och jag känner fortfarande ondskan. Jag känner fortfarande sveket, men jag kunde aldrig släppa taget, för vem skulle ha räddat mina barn?

Många ville älska mig, men ingen ville rädda mig. 

 

 

 

Jag förvandlades

6 okt. 2021

                             

Vår kärlek är gigantisk och vår passion brinnande,

du och jag är alpha och omega,

början och slutet....

Jag har väntat tålmodigt.

det har varit min skyldighet, för mina synders skull

och efter våra svåra år...

 

Jag har alltid trott på vårt lyckliga slut,

att vi en dag möter världen tillsammans,

men jag står vid avgrundens rand,

svart, ihålig och tom...

 

Jag har inte vunnit kampen om livet ännu,

var är början och slutet,

alpha och omega?

 

Svarta hålet

18 nov. 2019

 

 

Tyngd

Vi möttes när jag var på väg

ifrån

och du var på väg 

till

Eller var det kanske

bara i våra önskningar?

 

Jag var trasig och skändad,

till hälften död...

Du såg mig,

eller en möjlig väg?

 

Likt ett läskpapper,

tog jag till mig

dina övertygande ord

om att vänta på dig...

 

Trots att jag i samma stund

skrev på min 

dödsdom.

 

 

Förnimmelse

Vi vandrade längs golgata,

för att ta oss till den 

sista utposten...

 

Jag kan ännu förnimma 

grönskan och hoppet,

när vi anlände

och alla förväntningar

som kom att grusas...

 

För vi hade anlänt till den

sista utposten,

det svarta hålet,

skräckens hus och helvetet

 

Jag kan ännu förnimma

dom svarta ögonen

innan de besinningslösa slagen,

blodlukten och blodsmaken.

 

Mitt bultande hjärta och 

den förbannade ångesten,

som inte ville släppa...

 

Med bara en klar tanke,

att ta oss

ifrån 

den sista uposten.

 

Jag lyckades,

men det svarta hålet

finns kvar...

 

Till den gåtfulla

26 sep. 2019

Till dig, som varit för stark för länge. Du är klippan som någon kan lita på eller luta sig mot, men ännu viktigare, är att du alltid först litar på dig själv. För att du är en krigare. Och hemligheten är att du har gått igenom det värsta och du är fortfarande här. Du står fortfarande. 

Du har varit modig så många gånger. För det har alltid varit ditt enda alternativ i livet. Du har stått upp mot allt som skrämt dig och du har konfronterat det.  Men du är rädd nu, för du vill inte längre vara ensam. För att du inte vill vara din egen klippa för alltid. Du behöver en annan person att vara det åt dig, vad du är för andra. Inte för att det är en viktig sak i ditt liv, men för att det skulle vara mycket lättare och mycket trevligare att gå igenom livet med någon som förstår dig.

Du har också väldigt svårt att gråta, inte för att du inte är ledsen utan för att smärtan är så gastkramande, så att du inte vågar stanna upp, i rädsla för att inte kunna resa dig upp igen. Du har varit stark alldeles för länge... 

Du har alltid hållit alla om ryggen och du har räddat alla utom dig själv, för i dina ögon är du mycket självkritisk och du anser dig inte värd räddning. Oavsett vem som knackat på din dörr, så har du givit tröst, skydd och hjälp. Och oavsett hur många människor som behövt dig, har du alltid funnit ett sätt att möta deras behov och finnas för dem. Du är stark som få och du är den som folk kommer till när de behöver någon stark. Men det är alltid detsamma, när du är sårad och skadad, finns ingen där för dig. 

Du letar inte efter en nobel riddare och du letar inte efter någon som skall rädda dig.  Du letar inte efter någon som skall lösa dina problem och du förväntar dig inte någonting från andra eftersom du vet bättre. 

För du letar efter ditt eget svärd, du letar efter verktyg som skall bekämpa dina egna strider. Du försöker alltid växa för att kunna ta hand om dig själv.

Sanningen är, att livet aldrig varit lätt för dig. Du var aldrig den som fick något lätt, utan livet har alltid varit en kamp för dig. 

Du blir trött på att hela tiden vara stark. Du blir trött på att människor alltid förväntar sig sig något av dig, trött på att människor ständigt tar men aldrig ger. Och ändock går du upp varje morgon med ett leende på läpparna och du stiger ur sängen varje morgon modigare än dagen innan. Det är ditt sätt att säga till livet: "Jag är redo, vad du än har till mig, för jag lever och jag andas"

En gång i tiden var du desperat i ditt sökande efter kärleken, du fann den men livet och smärtan kom emellan. Så du hittade det värdet som du söker i dig själv istället. Du är mer än tillräckligt bra och du är värdig på egen hand. Du är en av de människor som inte föddes halv utan hel, du behöver inte en annan människas bekräftelse för att bli hel. Men denna insikt tog lång tid.

Även när livet slår dig hårt, när du faller ner till den punkt att du inte kan gå längre, när varannan person skulle ge upp om livet och allt annat..... Så står du stadigt och får andra människor att undra hur du fortfarande ler.

Du gör det som kallas "vad jag vill ha" och du bygger en fast grund av tegelstenarna som kastas på dig. 

För det är okej att du faller och att du förlorar. För du reser dig alltid likt Fenix ur askan.

 

                           

Jag behöver dig

27 jan. 2019

Tillsammans är vi magi,

starka och oövervinneliga

Triumferande och lyckliga blir vi tillsammans.

Kärlekstörstande och hungriga på varandra.

 

Men avståndet skapar också barriärer,

av smärta och frustration.

Skapar vanmakt och rädsla

och en ångest som inte vill släppa.

 

Så trött, så kall och ensam

för jag behöver dig,

mer än du kan ana.

I början basunerade jag ut 

mitt behov av dig,

men nu har det förvandlats till en viskning....

 

Kärlek är mest av allt att våga.

Jag kan stå på klippavsatsen och falla

handlöst för dig...

 

Men jag orkar inte med mera lek,

jag behöver dina famntag och dina skratt

och mest av allt din närvaro.

 

För frånvaron släcker mig och kuvar mig

till jag inte orkar längre.

Annorlunda

2 dec. 2018

Det var en gång en mycket liten flicka, ängslig kan jag minnas. Som tidigt kunde förnimma andra dimensioner av verkligheten. Hon såg vad andra inte upplevde och hon fick ofta varsel, dett gjorde den lilla flickan livrädd. För hon ville vara som alla andra och hon ville desperat passa in, fast hon aldrig riktigt gjorde det. Hennes mamma och mormor blev hennes värld liksom böckerna som hon tog sin tillflykt till. I böckerna fann hon ro och framförallt kunskap, men hennes liv fortsatte och blev aldrig någonsin rofyllt. För hon var annorlunda men hon såg aldrig det fantastiska i att vara annorlunda. Så flykten fortsatte länge, år in och år ut. Flickan var jag.

 

                                            

Jag ser det klart nu

2 dec. 2018

Jag har alltid känt mig som en åskådare, som bara ser när den andra lever. Har alltid känt mig som en främmande fågel som aldrig riktigt hört hemma någonstans. Desperat att höra hemma i ett sammanhang, men aldrig kommit in.

Så vilsen, så ensam och tragisk. Min mask har jag burit så länge jag kan minnas, för kände att jag aldrig passade in i något sammanhang.

Har alltid varit på flykt från den som fanns där bakom. Kände att ingen någonsin skulle stå ut med att se mitt sanna jag, mitt fula ansikte.

Jag blev ingen, bara ett falskt skal, ihålig och tom. När sanningen slog omkull mig, var det försent att ta bort den. För den förhatliga masken hade vuxit fast.

 

                                           

Ensam

24 nov. 2018

 

Jag förstår det så tydligt nu,

att det alltid varit min väg

och mitt öde

att vara ensam

 

Ensam med mina tankar 

och min ångest

såren som inte slutar blöda

och tankarna som förirrar

 

För jag är allt det,

som ingen kan ana

bakom min lugna yta

 

För alla talar om min styrka

och jag är så trött på

att tvingas iklä mig någon

som jag aldrig varit

 

Sanningen är,

att ni alla har känt någon

som aldrig funnits

 

                                                        

Jag hade en önskan

22 nov. 2018

 

Kärlek är inte alltid lätt, kärlek kan vara att inte sluta hoppas på det lyckliga slutet. Att inte ge upp och trots allt det svåra bakom, våga tro att det bästa finns framför oss.

Att när allt gör så ont, ändock ha en viskning som säger, ge inte upp. Kärlek är när man prövas det yttersta, ändock på kvällen känna saknad och smärta av enskildheten och ensamheten.

Detta tänkte jag mig kärlek, att efter allt kaos, ändock se djupt in i de mest magiska ögonen som jag känner och tillsammans konstatera att vi åter valde varandra. Att vi åter stod upp för varandra, trots allt som varit. 

Att vi var redo att visa hela världen, att vi valde varandra, större och bättre än någonsin. Detta var min önskan om min kärlek.