Blogg

Att välja sig själv

27 sep. 2025

En berättelse om mod, ensamhet och självacceptans

Det var en gång en kvinna , som alltid hade sökt efter kärlek hos andra. Hon bar på en längtan efter närhet, men varje gång hon fann någon, kom kärleken med krav. Små påminnelser om att ändra sig, tona ner sin personlighet eller vara mer av det ena och mindre av det andra. I början svalde hon det, tänkte att kompromisser är priset för samhörighet. Men för varje litet krav som smög sig in, förlorade hon bitar av sig själv.

Hon var en introvert själ. Hon trivdes i tystnaden, men tystnaden kunde också bli hennes fiende. Ensamheten kändes ibland som en mörk skog där ångestens vargar ylade om natten. Självföraktet smög fram och viskade att hon inte dög som hon var. I spegeln såg hon någon som hon ibland inte kände igen. Någon som försökte för mycket, men ändå alltid var någon annans näst bästa.

En dag vaknade hon med hjärtat tungt av ännu en kompromiss. Hon insåg att hennes kärlek till någon annan hade blivit ett ok. Hon kände sig förlorad, men mitt i all den där rädslan och osäkerheten gnistrade en tanke till – tänk om hon valde sig själv? Tänk om hon för en gångs skull satte sina egna behov, drömmar och känslor före någon annans förväntningar?

Beslutet växte långsamt fram, som solen som letar sig genom tjock morgondimma. Hon visste att ensamheten skulle bli starkare först, att ångesten kanske skulle slå tillbaka med full kraft. Men hon bestämde sig ändå. Hon tog farväl, vänligt men bestämt, från relationen som krävde att hon blev någon annan än sig själv. För första gången på länge andades hon fritt.

Tiden efteråt var inte lätt. Nätterna var långa, tankarna många, och självföraktet försökte åter ta plats. Men något började sakta förändras. I stillheten fann hon styrka. Hon lärde sig lyssna på sina egna behov, på sin egen längtan. Hon insåg att kärleken till sig själv inte är självisk; den är grunden till all annan kärlek. Sakta men säkert föll bitarna på plats, och hon började tycka om den person hon såg i spegeln.

Så småningom fyllde hon sitt liv med sådant som fick henne att må bra – långa promenader i skogen, att måla, skriva, läsa, leka med tankar och idéer. Hon upptäckte att även om ensamheten ibland knackade på, så var hon inte längre rädd. Hon hade blivit sin egen bästa vän.

Och så, när hon minst anade det, segrade kärleken till sig själv. Den blev starkare än kraven, större än ångesten, och mer uthållig än ensamheten. Hon valde sig själv, och i det valet fann hon en frihet och glädje som ingen annan kunde ge.

Vem är jag?

24 sep. 2025

Vem är jag?

Jag är någon som gömmer mig bakom otaliga masker. Under ytan finns ett virrvarr av känslor och tankar: komplicerad, rädd och fylld av osäkerhet. Ångestens klor håller mig fast, och ibland dras jag ner i mörka, långvariga depressioner. PTSD:n är ett eko från ett förflutet som känns svårslaget. Jag lever mitt liv som om jag vore jagad, ständigt på vakt, aldrig riktigt fri från skuggorna som förföljer mig.

Samtidigt bär jag på en orubblig idealism, en övertygelse om att världen kan bli bättre. Min övertygelse driver mig till handling; jag leder en organisation som kämpar för barns och kvinnors rättigheter. Mitt intellekt och min akademiska bakgrund är mina verktyg, men ibland förvandlas självföraktet till en inre fiende. Destruktivitetens lockrop finns där, men också hoppet om förändring.

Jag är komplex, motsägelsefull och mänsklig. Bakom varje mask finns en berättelse, ett försök att förstå mig själv och min plats i världen.

Gömd men aldrig fri

24 sep. 2025

En krönika om livet med skyddad identitet

- När samhället sviker sitt löfte om trygghet

Det sägs ibland att svenskar är världsmästare på att lita på systemet. Men vad händer när systemet sviker oss, just när vi behöver det som mest? När jag tänker tillbaka på de där första dagarna med skyddad identitet, känns det nästan som om någon tryckt på en pausknapp för hela mitt liv. Plötsligt skulle allt förändras — utan att jag själv fått välja.

En tillvaro i ständig skugga

Att leva med skyddad identitet låter kanske som ett skyddsnät, men verkligheten är något helt annat. Visst, en ny adress, ibland till och med ett nytt namn — men det är långt ifrån ett nytt liv. Minsta kontakt med myndigheter, sjukvård eller skola innebär en påminnelse om att jag inte är som andra. Många gånger har jag fått höra att ”systemet är säkert”, men hur kan man känna sig trygg när ens adress gång på gång slinker ut genom springorna, ibland på grund av ren slarv eller okunskap?

Dubbel identitet – dubbel börda

Det som sällan nämns är hur identiteten — den där innersta kärnan av vem man är — sakta urholkas. Man lever två liv: det officiella, där namnet knappt känns som ens eget, och det inre, där rädslan är en ständig följeslagare. Varje nytt möte med en okänd tjänsteman, varje gång någon ringer från okänt nummer, är som att gå på nålar. ”Tänk om de glömt att skydda min information?” Den tanken gnager, dag ut och dag in.

Systemfel och misstro

Samhället har skapat regler och rutiner för skyddad identitet, men de håller inte tätt. Journaler skickas fel, adresser avslöjas av misstag — ibland för att någon inte förstått allvaret, ibland för att systemen är för krångliga eller för gamla. Man känner sig som en post i ett Excel-ark, inte som en människa av kött och blod. Och trots alla löften om sekretess och säkerhet, är det ofta den drabbade som får ta smällen när något går snett.

Friheten som försvann

Det är märkligt, men det är först när friheten rycks ifrån en som man förstår dess värde. Att inte kunna posta bilder på sina barn, att aldrig våga berätta var man bor, att alltid behöva vara vaksam. Små vardagliga saker, som att hämta ut ett paket eller boka tid hos tandläkaren, blir plötsligt stora projekt, laddade med oro. Många lever med känslan av att hela tiden behöva se sig över axeln — för när samhället inte klarar sitt löfte om skydd, är det bara en själv och rädslan kvar.

När ansvaret läggs på den utsatta

Det är ironiskt att det är den utsatta som förväntas vara mest vaksam och förstå systemets snårighet. Missar någon annan sitt ansvar, är det lätt att skylla på den som lever med skyddad identitet: ”Du borde ha gjort si eller så.” Men är det verkligen rimligt? Ska inte det yttersta ansvaret ligga hos ett samhälle som säger sig vilja skydda sina mest hotade medborgare?

En uppmaning om förändring

Vi måste våga prata om det här. Om hur det är att leva som jagad i sitt eget land, samtidigt som samhället gång på gång misslyckas med sitt uppdrag. Det behövs både mod och handling för att se till att ingen ska behöva välja mellan trygghet och frihet. För vi är många som fortfarande väntar på att det svenska skyddsnätet ska hålla tätt – och på att få känna oss som hela människor igen, inte bara som ett skyddsobjekt i systemet.

En kärleksdikt till mamma

21 sep. 2025

En Kärleksdikt till Min  Älskade Mamma

På Din Födelsedag, i Saknad och Kärlek

Halva mitt liv har gått

sedan dina steg tystnade i hallen.

Det ekar av tomhet i dagarna

där din röst en gång bar min värld.

År av saknad, år av sorg,

en stilla längtan som aldrig försvinner.

Vemod över allt du inte hann,

smärta för allt du fick utstå. 

Men mitt hjärta fylls med glädje

när minnena kommer med vinden.

Alla skratt, mjuka ord och värme—

din kärlek bär mig ännu.

Jag kan fortfarande ana din doft

i höstens kalla luft,

känna tryggheten i dina armar

när mörkret blir för stort.

Och dina smaragdgröna ögon—

de vackraste jag sett—

de vakar över mig i drömmen än,

ger tröst när dagarna känns svåra.

Grattis på födelsedagen, älskade mamma.

Du lever för evigt i mitt hjärta.

Din kärlek—min ledstjärna,

där tiden aldrig får tag.

Andetag

21 sep. 2025

Lungorna brinner som rost,
varje andetag ett lån
jag inte vet om jag kan betala tillbaka.

Hjärtat slår oroliga trummor,
tystnaden mellan slagen
blir längre än trygghet tillåter.

Jag räknar andetag som en fånge räknar dagar,
med rädsla för att nästa
kan vara det sista.

Vilsen

21 sep. 2025

Jag vandrar utan karta,
varje väg är en återvändsgränd.

Drömmarna ruttnar i fickorna,
självkänslan ligger krossad i gruset.

Jag famlar efter mening
men hittar bara ekon,
som skrattar åt mig i mörkret.

Jag lever – men vet inte varför.

Krossad

21 sep. 2025

Jag är mitt eget avfall,
en kropp jag aldrig vill bo i.
Varje spegel är en kniv.

Självförakt

21 sep. 2025

Jag ser mig i spegeln
och möter en fiende.

Varje blick river upp kött,
varje tanke spottar gift.

Jag bär min egen domare
i blodet, i huden, i andetagen.

Det finns ingen flykt –
jag är fängelset,
jag är straffet,
jag är hatet som aldrig tystnar.

Skugga

21 sep. 2025

Jag bär masker tills huden blöder,
ett leende spänt över sprickor.

Självföraktet äter mig inifrån,
rädsla i varje andetag,
ångesten i varje steg.

Jag gömmer mig i tystnaden,
men där ekar jag högst.

Maskernas tyngd

21 sep. 2025

Jag byter ansikte varje morgon,
väljer ett leende ur garderoben
för att dölja sprickorna i huden.

Ingen ser hur händerna skakar
bakom fickans tyg,
hur rösten fastnar i bröstet
innan orden når luften.

Självföraktet viskar tyst men envist:
”du är för lite, du är för mycket,
du är fel.”

Jag bär masker så länge
att jag glömt hur mitt eget ansikte känns.
Rädslan styr stegen,
ångesten sitter som en skugga
på min stol.

Introvert – säger de,
som om det vore enkelhet,
men inuti är det en labyrint
där jag gömmer mig själv
från mig själv.

Och ändå, djupt i tystnaden,
finns en viskning:
att även masker kan falla,
att även jag är värd att andas fritt.

Tystnadens rum

21 sep. 2025

Jag bär ett rum inuti,
utan fönster, utan dörr,
där tankar slår hårdare än rösterna utanför.

Ångesten kommer som en storm,
plötslig, oförklarlig,
en jordbävning ingen annan ser.
Hjärtat rusar, händerna darrar,
min kropp tror att historien börjar om igen.

Jag vill tala, men orden gömmer sig.
I sorlet av andra drunknar jag,
så jag väljer stillheten –
ett hörn, en bok, en tyst blick.

Att vara nära känns ibland som att försvinna,
men ensamheten blir också en sköld.
I min tystnad hittar jag andrum,
ett svagt ljus som inte bländar,
en plats där jag kan läka långsamt,
utan att någon ser min kamp.

Inombords krig

21 sep. 2025

Jag bär ett rum inuti,
utan fönster, utan dörr,
där tankar slår hårdare än rösterna utanför.

Ångesten kommer som en storm,
plötslig, oförklarlig,
en jordbävning ingen annan ser.
Hjärtat rusar, händerna darrar,
min kropp tror att historien börjar om igen.

Jag vill tala, men orden gömmer sig.
I sorlet av andra drunknar jag,
så jag väljer stillheten –
ett hörn, en bok, en tyst blick.

Att vara nära känns ibland som att försvinna,
men ensamheten blir också en sköld.
I min tystnad hittar jag andrum,
ett svagt ljus som inte bländar,
en plats där jag kan läka långsamt,
utan att någon ser min kamp.

Höstens magi

18 sep. 2025

När vinden viskar genom gyllene träd

och löven dansar i virvlande färgspel,

då smyger hösten in med mjuka steg,

bäddar marken med sitt sprakande täcke.

Under molntunga himlar doftar luften av jord,

regnets droppar sjunger på fönstrets glas.

Ett stilla vemod blandas med glädjens ord,

när ljuset drar sig undan dag för dag.

Kastanjer och ekollon muntert faller,

barnen plockar dem, skrattar i skymningens tid.

I mörknande kvällar tänds varma ljus

och hemlighetsfulla sagor viskas i stugans vrå.

Hösten bär på krafter från förr och nu,

en tid för vila, för drömmar och förundran.

I dess magi finns både slut och början—

något viskar att allt har sin stund.

Maskernas sprickor

18 sep. 2025

Bakom varje leende – en spricka,

en glipa där sanningen rinner ut.

Jag har gömt mig bakom masker så länge

att min egen spegel ger mig tvivel.

Mitt skratt är repat porslin,

ögonen dränkta i förlorad ro.

Ingen ser hur hjärtat knakar i fogarna,

hur ångesten smyger som skuggor mot min hud.

Jag lärde mig tidigt att spela roller,

att sminka över sprickorna med andras förväntan.

Men nätterna bultar på min dörr,

och varje tystnad blir ett skrik.

I mörka timmar viskar förtvivlan,

den kryper längs väggarna i mitt rum.

Smärtan sitter djupt, som en rostig spik

i hjärtats trötta panel.

Ändå reser jag mig – dag efter dag,

och bär mina masker med darrande hand.

För det är lättare att dölja sin trasighet

än att visa världen vem man egentligen är.

Men ibland, i skärvorna av mig själv,

ser jag ljuset sippra in genom sprickorna.

Kanske är det där – i min ofullkomlighet –

som hoppet bor.

Ensamhetens ö

18 sep. 2025

Ensamhetens Ö

På ensamhetens ö står jag,

där vågorna slår mjukt mot karga klippor,

och ingen annan röst än min egen,

ekar mellan tystnadens granitväggar.

Samvaron lockar ibland med skratt och sorl,

men jag drar mig bakåt, som ett skuggspel i skymningen,

och låter tryggheten skölja över mig –

den som bara finns där ingen annan når.

Här finns inga krav, inga masker att bära,

bara det stilla sällskapet av min egen tanke,

där ensamheten är en filt mot kylan,

och världen får snurra på utanför min horisont.

Jag väljer tystnadens sällskap,

när hjärtat längtar efter ro

och tryggheten är min egen isolerade ö –

en plats där jag får vara hel, även om ingen ser.