Blogg

Allt är bränt

1 dec. 2025

Det finns stunder när livet inte längre känns som en serie prövningar, utan som ett enda långt strypgrepp. Som om varje dag är ytterligare en förlust, ytterligare en reva i huden, ytterligare en påminnelse om att man slagits så länge att man glömt hur fred känns.

Vissa människor talar om hopp, om nya chanser, men du känner bara smaken av metall i munnen — smaken av strider som aldrig tog slut. Det är som att ha vandrat genom eld så länge att man inte längre minns hur frisk luft luktar. Allt är bränt. Allt är svart. Allt gör ont.

Minnena som borde trösta är borta; kvar finns bara de som river, de som klänger sig fast som rovdjur. PTSD:n kommer inte som en våg längre — den är ett hav du lever i. Jag drunknar inte, utan bara sjunker långsamt, och ingen ser hur botten närmar sig.

Sjukdomarna… de står som tysta väktare över varje dag. Hotet om att kroppen sviker blir till en skugga som aldrig lämnar. I början försökte jag att slå tillbaka, jag försökte stå rakt, men slag efter slag krossar till slut även det starkaste bröstbenet. Det är svårt att vilja kämpa för en kropp som själv blivit en fiende.

Och nu… nu finns det dagar då allt inom mig ropar att det räcker. När det inte bara är stegen som skär — det är marken själv som vill mig illa. Varje fotsteg är som att trampa på glas som trängt genom huden och fastnat i skelettet. Varje rörelse en påminnelse om hur slitet allt är.

Till och med andetaget känns fientligt. Inte som en livlina, utan som ett straff. Luften bränner i lungorna och säger: Jag lever fortfarande. Som om själva syret hånar mig för att jag håller ut i stormen, trots att stormen redan slitit mig i stycken... Liv till vilken nytta och till vilket pris?

Och vandringen… den är ingen väg längre. Den är en Golgata som jag aldrig bett om att få gå. Ett kors jag aldrig valt att bära. En procession av smärta där kroppen stapplar, där själen blöder och där ingen ser hur nära knäna är att ge vika.

Det är rått. Det är obarmhärtigt. Det är verkligheten som den känns när allt rasat för länge, för hårt, för djupt. 

Zelda Boudine

Det finns ögonblick i livet som förändrar allt

20 nov. 2025

Det finns ögonblick i livet som förändrar allt. Stunder som ristar sig in i kroppen, i hjärtat, i varje andetag. För mig var det inte ett enda ögonblick, utan en lång kedja av dem – år av kamp, av tystnad, av överlevnad. År där jag bar mig själv och mina barn genom en verklighet som ingen borde behöva uppleva, men som så många gör. En verklighet där trygghet inte var självklar, där rättssystemet inte bar, där hjälpen som borde finnas ofta uteblev.

Jag har levt i utsatthet. Inte som ett abstrakt begrepp, utan som en fysisk, känslomässig och existentiell verklighet. Jag har känt hur marken skälver under fötterna, hur rädslan gör världen liten, hur ensamheten får väggarna att eka. Jag har tvingats se mina barn uppleva sådant barn aldrig ska behöva förstå. Och trots att jag i dag står upp, trots att jag har tagit mig vidare, så lever delar av utsattheten fortfarande kvar i mig. Den följer mig som ett minne, som ett sår, men också som en kraft.

Det var mitt i den kraften som ett löfte föddes. Ett löfte från mig till mig själv, och till alla dem som befinner sig där jag en gång stod.

Jag lovade att om jag överlevde, om jag lyckades ta mina barn och mig själv vidare, så skulle jag ägna mitt liv åt att hjälpa andra. Jag skulle bli den person jag själv behövde men aldrig fick. Den hand som sträcker sig fram i mörkret. Den rösten som säger: Du är inte ensam. Det här är inte allt. Det finns en väg vidare.

Jag visste tidigt att jag ville arbeta för utsatta kvinnor och barn. Inte som ett arbete – utan som en livsuppgift. För jag har sett vad som händer när system fallerar. Jag har känt den förlamande sorgen när myndigheter inte ser, inte skyddar, inte agerar. Och just därför vet jag också hur avgörande det är att någon gör det. Att någon lyssnar. Att någon vågar stå kvar, även när det är svårt, även när det är tungt.

Min resa har inte varit rak. Den är fortfarande bitvis brant, fylld av skuggor från det förflutna och pågående svårigheter som skapas av förföljelser och våldsbrott som gett ringar på vattnet långt efter att de begicks. Men jag bär inte längre min historia som en kedja. Jag bär den som en låga. En låga som brinner för förändring, för rättvisa, för trygghet – för att ingen annan ska behöva gå igenom sin utsatthet ensam.

Jag har sett vad mod kan göra när det möts av stöd. Jag har sett hur barn kan återfå gnistor i ögonen, hur kvinnor kan resa sig på sätt som nästan trotsar verkligheten. Jag har sett hur en enda trygg punkt kan förändra ett helt liv.

Och jag vill vara den punkten.

Jag vill vara en del av förändringen i Sverige. Jag vill medverka till att barns och kvinnors rättigheter inte bara blir ord på papper, utan levd verklighet. Jag vill kämpa för de strukturer som saknas, för de luckor som gör att utsatta faller igenom, för det mod och den empati som vår samhällsapparat ofta förlorat på vägen.

Att viga mitt liv åt detta arbete var aldrig ett svårt beslut. Det var en självklarhet. Ett hjärtslag. Ett löfte som jag bär med mig varje dag.

För jag vet: ingen som överlevt det värsta ska behöva göra det ensam. Och varje gång jag möter någon som befinner sig i sin egen storm, så minns jag varför jag gör det här. Varför jag fortsätter. Varför jag aldrig kommer sluta.

Mitt liv är inte bara min berättelse. Det är också ett verktyg. En bro. En röst för dem som ännu inte vågar tala – eller inte får.

Och så länge jag har styrkan att stå, kommer jag stå för dem.

Löften som föds ur mörker

20 nov. 2025

Det finns löften man ger i tysthet. Löften som föds ur mörker, men som bär en kraft starkare än allt som försökt knäcka en. Mitt löfte växte fram när livet brast på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig — när jag och mina barn stod i den utsatthet som ingen människa borde behöva erfara. I den där världen av rädsla, tystnad och ensamhet, där varje dag var en kamp och varje steg bar en skugga av något som inte borde finnas.

Vi fick aldrig den hjälp vi behövde. Det är en smärta som stannar kvar, inte som bitterhet, utan som en påminnelse. En påminnelse om hur viktigt det är att ingen annan ska behöva känna sig så osynlig som vi gjorde. Ingen kvinna. Inget barn.

Mitt liv tog en ny riktning just där — mitt i det som gjorde ont. Jag lovade mig själv, och jag lovade mina barn, att vår historia inte skulle gå förlorad i tystnad. Att den skulle få bli något mer än ett ärr. Den skulle få bli drivkraften som öppnar dörrar för andra.

Därför valde jag att ägna mitt liv åt att arbeta för och med människor som befinner sig där jag själv varit — och på många sätt fortfarande står. För även idag lever jag med konsekvenserna av det som hänt. Förföljelser. Våld. Ett liv som fortfarande bär spår av något jag aldrig bad om. Men i det finns också en kraft. En okuvlig vilja att se till att ingen annan faller lika hårt utan att någon fångar dem.

Jag arbetar för utsatta kvinnor och barn för att jag vet hur det är när systemet inte ser, inte lyssnar, inte skyddar. Jag vet hur det känns när man ropar på hjälp och ekot är det enda svar man får. Och just därför vet jag också hur oerhört viktigt det är att fortsätta kämpa för förändring — på riktigt, på djupet, i strukturerna. Barn- och kvinnorättsarbetet i Sverige behöver utvecklas, förstärkas och mänskliggöras.

Mitt livslöfte är enkelt och stort på samma gång: ingen ska behöva gå ensam i det mörker jag gick igenom. Min historia är mitt bränsle. Min sårbarhet är min styrka. Och varje gång jag möter en kvinna eller ett barn som kämpar, påminns jag om varför jag fortsätter.

För deras skull.
För mina barns skull.
För min egen skull.

Och för att världen måste bli bättre — och den förändringen börjar ibland med en enda människa som vägrar ge upp.

Det nya landskapet – Horisontens födsloplats

18 nov. 2025

Aaren stod nu på en vidsträckt slätt. Marken bestod av mjukt skimmer, som sand gjord av minnen, drömmar och något som liknade framtidens råmaterial. Himlen var en vandrande färg — ibland blå, ibland violett, ibland något helt annat.

Luften bar en mild ton som påminde om både vindspel och hjärtslag.

Aaren tog ett steg. Marken formade sig i takt med hens avsikter — inte för att behaga, utan för att spegla den inre riktningen.

Och gestalter började träda fram runt horisonten. Inte Gestalten, inte den yngre Aaren, inte skuggjaget — utan människor, figurer, minnen och möjligheter som Aaren ännu inte mött.

En viskning kom från vinden:

”Det här är livet bortom striden. Inte utan kamp… men utan krig mot dig själv.”

På avstånd såg Aaren en stig som svävade en bit över marken, glödande svagt som om den väntade men inte krävde. Det var en väg som inte lovade lättnad, men mening. Inte klarhet, men riktning.

Aaren log — ett riktigt, ovillkorat leende.

Sedan började hen gå.

Steg för steg in i ett nytt kapitel,
där strider inte längre var förluster
utan samtal.

Kärnrummet – Hjärtats dolda centrum

18 nov. 2025

När ljuset från insiktens rum bleknade, fanns en känsla av tyngdlöshet i Aaren. Inte som att falla — mer som att bäras. Stegen blev inte längre hörbara, och diset runt hen bar en värme som kändes bekant, som en röst man glömt att man saknade.

Sedan stod rummet där.

Ingen dörr, ingen vägg. Bara en sfär av stillhet. Ett inre universum där allt var tyst… men inte tomt. Snarare fullt på ett sätt som inte behövde ord.

I rummet fanns ett ljus — inte starkt, inte svagt, men absolut. Det liknade inte eld eller sol eller lampa utan mer… medvetande. Ett stillsamt pulserande av ”jag är”.

Aaren tog ett steg närmare.

Ljuset reagerade, inte genom att ändra form, utan genom att bli mer närvarande. Som om det sett Aaren länge och nu var redo att tala. Fast det talade inte med ord, utan genom den där beröringen i bröstet som är både skrämmande och tröstande.

Aaren kände en rysning genom kroppen. ”Är du… kärnan av mig?”

Ljuset pulserade, och i pulsen fanns något som liknade ett ja — men också något mer: ett äntligen.

En röst formades, inte i rummet, utan direkt i Aaren:

”Jag är den du varit innan alla berättelser. Innan rädslan. Innan ambitionerna. Jag är ditt varande när du inte försöker vara något.”

Aaren andades långsamt, som om varje andetag doppades i en sorts urkänsla.

”Varför har du känts så långt bort?” frågade hen.

”För att du ofta letat efter mig i prestationer, i andra människor, i framtidens drömmar och gårdagens sår. Men jag bor i stillheten du alltid undviker.”

Aaren kände ett sting av sanning — och en oväntad lättnad.

”Och vad ska jag göra nu när jag funnit dig?”

Ljuset vibrerade så mjukt att hela rummet verkade andas med det.

”Ingenting… men medvetet. Lev… men vaket. Känn… utan att drunkna. Frukta inte tvivlet — det är ett sätt att förstå djupare.”

Aaren tog ett steg ännu närmare ljuset. När fingertopparna närmade sig dess glans vek det inte undan. Det tog emot.

Och just när fingertoppen nuddade ljuset, kände Aaren det:

En fullkomlig men ögonblicklig insikt — som ett hjärtslag som bar en hel bok.

Aaren var hel.

Inte för att allt var löst.
Utan för att allt fick finnas.

Rummet brast i ett stilla ljusfall. Inte explosion, snarare en mjuk upplösning, som dimma som drar sig undan när morgonen bestämmer sig.

Och där, i ljusets efterklang, öppnade sig det nya landskapet.

Skymningspassagen – Prövningarnas tre rum

18 nov. 2025

Skymningspassagen – Prövningarnas tre rum

Diset tjocknade som om det bar en hemlighet som inte riktigt vågade yppa sig. Aaren tog ett steg framåt, och marken blev fast först när foten redan var i luften — som att passagen byggde sig genom handling, inte intention.

Snart formade sig diset till en dörr. Ingen symbol, ingen låsning, bara en slät yta som vibrerade svagt av gammal oro. När Aaren rörde vid den löstes den upp som sand i vatten.

1. Minnets rum — Det ohörda jaget

Rummet som öppnade sig var litet, nästan klaustrofobiskt. I mitten satt en yngre version av Aaren på golvet, samma bild som fragmentet i väggen tidigare, men nu mer levande. Den yngre Aaren stirrade rakt fram, som om tankarna var tyngre än kroppen.

Aaren gick närmare.

”Jag minns det här,” viskade Aaren. ”Jag sa ingenting till någon. Jag trodde det var fel att känna så mycket.”

Den yngre Aaren vände upp blicken. Ögonen var trötta, men det fanns en glöd, en vilja att bli förstådd.

”Varför lämnade du mig då?” frågade det yngre jaget. Rösten var inte anklagande — bara sårad.

Aaren knäböjde. ”Jag visste inte hur jag skulle stanna. Jag trodde jag var för svag.”

”Du var aldrig svag,” svarade den yngre Aaren. ”Du var bara ensam med dig själv.”

Orden slog hårt och ömt på samma gång.

Aaren sträckte fram en hand. Den yngre tog den, och rummet skalade av sin tyngd — färgerna blev mildare, luften lättare. När deras händer släpptes, bleknade det yngre jaget bort i ett stilla ljus, som om det varit väntat hela tiden.

Dörr nummer två växte fram i rummets motsatta vägg.

2. Prövningens rum — Skuggan som speglar

Det andra rummet var större, öppet som en hall av nakna sanningar. Mitt på golvet stod en spegel, hög som en port, bred som en vägg.

Aaren klev fram och såg sig själv — men spegelbilden var inte samma. Ansiktet var mer beslutsamt, hållningen stadigare, blicken nästan brinnande.

”Du är den jag tror jag borde vara,” sa Aaren.

Spegelbilden log. ”Nej. Jag är den du tror du måste vara för att vara värd någonting.”

Spegelbilden tog ett steg framåt — ut ur spegeln, som om gränsen bara varit en illusion.

”Du kämpar så mycket med att prestera, förstå, vara allt åt alla,” fortsatte spegelskuggan. ”Men vet du vad som händer när du slutar sträva efter att vara 'rätt'?”

Aaren tvekade. ”Att jag slutar utvecklas?”

Spegelskuggan skakade långsamt på huvudet. ”Nej. Du börjar leva.”

Rummet fylldes av vibrationer, och varje gång Aaren mötte sin skuggas blick brände det till av både skam och befrielse. Prövningen var inte kamp — den var acceptans.

Till slut nickade Aaren. ”Jag behöver dig… men inte som en domare. Mer som en kompass.”

Spegelskuggan smälte samman med Aaren, ljus i mörker, mörker i ljus. En ny styrka inomifrån, mer stillsam, mindre desperat.

Dörr nummer tre tappade sin osynlighet.

3. Den inre dialogens rum — Insiktens väntsal

Det sista rummet var tyst. Inte tomt — tyst. Som om ljud inte vågade störa det som skulle ske.

I mitten satt två stolar, vända mot varandra. På den ena satt… Aaren.

Eller snarare: Aaren utan masker, utan förväntningar, utan rädsla. Ett jag som bar samma ansikte men med annan tyngd, annan lätthet.

”Är du…?” började Aaren.

”Den du ofta förtränger. Den du egentligen är när inget inom dig strider,” svarade den andra Aaren lugnt.

Aaren satte sig. ”Varför är du så tyst i vardagen?”

”För att du ofta är upptagen med att överleva. Men nu lyssnar du.”

Aaren svalde. ”Vad vill du säga mig?”

Det inre jaget log, inte triumferande, inte överlägset — bara med en sorts trött kärlek.

”Att meningen med ditt varande inte föds ur att hitta rätt svar, utan i att våga fortsätta fråga. Du är inte trasig för att du tvivlar. Du lever för att du gör det.”

Aaren kände hur något lossnade, som en knut som hållit ihop mer än bara tankar.

”Och vägen framåt?” frågade Aaren.

”Blir aldrig spikrak. Men du kommer inte gå den ensam längre. Jag är här. Gestalten är här. Minnena är här. Du är hel i dina delar.”

Det andra jaget reste sig och lade en hand på Aarens axel.

”När du går genom nästa dörr, slutar prövningarna inte. Men du kommer möta dem annorlunda.”

Rummet upplöstes i ett varmt ljus som inte bländade, utan bar.

Aaren tog ett steg framåt, mot en gryende, inre horisont.

Vandringen genom Skymningspassagen

18 nov. 2025

När rummet stillnat drog Aaren ett andetag som kändes som att svälja både lättnad och oro på samma gång. Gestalten stod bredvid, nu svagare i konturerna men mer närvarande på ett märkligt tryggt sätt, som en skugga man inte längre fruktar.

”Det finns mer att se,” sa Gestalten. ”Det finns alltid mer.”

En dörr hade uppstått där ingen dörr tidigare funnits, formad av rena tankesprickor. Aaren närmade sig. Dörren öppnades inte med ett handtag — den gav efter för tvekan. Bara genom att stanna upp fick den att glida på glänt. Ett märkligt sorts välkomnande.

De steg ut i Skymningspassagen.

Passagen var en lång korridor av skimrande dis. I väggarna syntes rörelser, som om hela gången var byggd av minnen som fortfarande förhandlade om sin betydelse. Fragment av skratt, av rädsla, av plötsliga insikter som kommit mitt i natten — allt drev förbi som skuggor i vatten.

Aaren kände hur hjärtat slog hårdare. ”Här har jag varit förut. Fast aldrig medvetet.”

”Det här är platsen där du alltid väntar på dig själv,” sa Gestalten.

Aaren stannade vid en av väggarna. Ett minne glimmade upp: en yngre version av hen själv, sittande på en sängkant, djupt försjunken i tanken att ingenting egentligen betydde något. Ett litet rop av uppgivenhet som aldrig blivit uttalat.

”Jag minns det där,” viskade Aaren. ”Det var en av de tystaste kvällarna i mitt liv.”

”Och en av de viktigaste,” svarade Gestalten. ”För där började du ana att tomheten inte var slutet… utan början på en fråga.”

Aaren fortsatte gå. Passagen ledde mot en plats där diset tjocknade till ett pärlgrått mörker. Något därinne väntade — inte fientligt, men tungt. En sorts tyngd som kallar på mod.

Gestalten såg på Aaren med en blick som bar både oro och stolthet. ”Dit måste du gå ensam.”

”Varför?” Aaren försökte att inte låta rösten darra.

”För att det som finns där är du utan mig. Kärnan som inte behöver striden för att förstå sitt värde.”

Aaren tog ett steg. Diset rörde sig som ett andetag. ”Och vad händer med dig om jag hittar den kärnan?”

Gestalten log svagt. ”Då blir jag mindre högljudd. Men aldrig försvunnen. Ingen växer utan skav.”

Aaren nickade långsamt, tog ännu ett steg in i mörkret och kände hur Gestaltens närvaro bleknade bakom hen.

Skymningen slöt sig runt Aaren.

Men i mörkret tändes plötsligt något svagt — en glimt av en form, ett ansikte, kanske en sanning som ännu inte vågat få språk.

Branden i det inre rummet

18 nov. 2025

I ett rum som ingen annan någonsin hade sett, vandrade Aaren — inte som en kropp, utan som en känsla som fått ben. Rummet var varken mörkt eller ljust, bara… pågående, som om det hela tiden höll andan. Väggarna pulserade i takt med tankarna, och golvet var täckt av minnen som ännu inte hänt.

Aaren var trött. Inte ”sova”-trött, utan den sorts trötthet som kommer när själen bråkat med sig själv för länge. Det eviga frågandet: Vad är jag? Varför känns allting så både djupt och tomt? Var går gränsen mellan den jag tror att jag är och den jag önskar att jag vore?

En viskning slingrade sig längs rummets kanter.

”Du är allt du inte vågar erkänna.”

Aaren vände sig om. Fram trädde Gestalten — en skepnad gjord av tvivel, glömska och gamla ofärdiga meningar. Ögonen glimmade av halvkvävda sanningar.

”Varför kommer du alltid när jag är som svagast?” frågade Aaren.

”För att du lyssnar bäst då.” Gestalten log med en smula sorg. ”Du vill veta varför du finns, men du vägrar stå ut med att svaret inte är ett ord, utan ett liv.”

Aaren kände hur något inom hen rörde sig, som en fågel som dunkar med vingarna i en bur.

”Och du?” frågade Aaren. ”Vad är din roll i allt det här?”

Gestalten skrattade mjukt. ”Jag är kampen. Jag är sprickan i fasaden som låter ljuset in. Jag är vägran att nöja sig med enkla svar. Utan mig skulle du aldrig söka djupare.”

Då började rummet brinna — inte av eld, utan av insikt. Minnesfragmenten på golvet lyfte som fjädrar i en storm. Aaren stod mitt i det virvlande kaoset och förstod plötsligt något enkelt men omvälvande:

Det var aldrig meningen att vinna kampen. Det var meningen att gå den.

Aaren lade handen på Gestaltens bröst. ”Stanna hos mig. Men dominera mig inte.”

Gestalten nickade, och dess form började mjukna, bli mindre hotfull, mer som en följeslagare än en fiende.

”Det är allt jag någonsin velat,” sade den.

När elden lade sig, hade rummet förändrats. Det var fortfarande inte ljust, inte mörkt — men för första gången kändes det rymligare. Som om Aaren, mitt i stridens mitt, hade upptäckt att själen inte var en slagplats… utan ett landskap som fortfarande höll på att formas.

Konsten som höll mig uppe när allt föll

11 nov. 2025

Det finns tider i livet när allt man trodde var stabilt plötsligt rasar. När tryggheten slits bort, när människor man litade på förvandlas till hot, när världen känns som en labyrint av skräck och hat.

Jag har levt igenom sådana år. År som var så mörka att jag ibland undrar hur jag ens tog mig igenom dem. Förföljelse, lögner, rädsla – till slut gick det så långt att livet själv hängde på en skör tråd. Det var som att stå mitt i ett stormhav utan land i sikte.

Men mitt i allt det där fanns något som aldrig lämnade mig: skapandet.
Skrivandet och målningen blev mitt ljus när allt annat slocknade.

När jag skrev, kunde jag andas igen. Orden gav form åt kaoset inuti. Jag skrev för att förstå, för att orka, för att minnas att jag fortfarande fanns kvar där någonstans bakom smärtan. Varje text blev som ett steg mot ytan, ett sätt att hitta mening i det meningslösa.

Och när jag målade, fick färgerna tala det som orden inte klarade. Penseln blev en förlängning av mitt hjärta – ibland darrande, ibland kraftfull. Jag målade för att överleva, för att få utlopp för det som annars hade ätit upp mig inifrån.

I efterhand ser jag att konsten inte bara räddade mig – den höll mig vid liv. Den bar mig genom nätterna när ångesten rev, genom dagarna när jag inte orkade mer. Den blev mitt sätt att säga: jag är fortfarande här.

De mörka åren förändrade mig. De lämnade ärr, men också något annat – en styrka, en envis glöd. Och jag tror att det är just i mörkret vi ibland hittar vår sanna röst.

För mig är skapandet inte bara terapi. Det är motstånd. Det är frihet.
Och det är mitt sätt att återta makten över en berättelse som andra försökte skriva åt mig.

Så jag fortsätter skriva. Jag fortsätter måla. För varje ord och varje färg är ett bevis på att jag överlevde – och att det fortfarande finns ljus, även efter den längsta natten.

Allt som räknas

3 nov. 2025

Jag jagade dagar som mynt i en ficka,
byggde drömmar av stål och glas,
skrattade åt tiden —
tills den svarade med tystnad.

En kropp kan bära världar,
tills den en dag vägrar gå.
Och då förstår du —
hur allt du samlat,
allt du älskat,
allt du trott dig äga
plötsligt står stilla,
bakom glaset av smärta.

Vänner väntar,
planer brinner,
men kroppen,
den som bar dig genom storm och skratt,
den viskar nu:
utan mig är du ingenting.

Och du minns inte längre
hur framgång smakade,
hur solen kändes mot huden —
bara pulsen, bräcklig,
som en tråd mellan nu och aldrig.

Då blir livet naket.
Då förstår du,
med hela din sårbara varelse:
allt du någonsin behövde
var att få må bra.

Hoppet och Ångesten - En pjäs i fyra akter

29 okt. 2025

Akt I: Skymning

Plats: Ett tomt torg i skymningsljus. HOPPET och ÅNGESTEN sitter på varsin bänk, med lite avstånd mellan sig.

Hoppet: Du ser ut att bära hela världen på dina axlar idag.

Ångesten: Det känns faktiskt så ibland. Allting är så tungt, som om luften var gjord av bly.

Hoppet: Men luften är fri, och vinden kan föra oss vidare om vi bara vågar släppa taget.

Ångesten: Jag vågar knappt andas ibland. Tänk om allt går fel?

Hoppet: Tänk om allt går rätt.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Akt II: Natten

Plats: Samma torg, nu under stjärnklar himmel.

Ångesten: När mörkret faller känns ensamheten större. Allt som kan gå fel viskar i mitt öra.

Hoppet: Men titta upp, stjärnorna lyser trots mörkret. Varje natt har sin morgon.

Ångesten: Och om morgonen aldrig kommer?

Hoppet: Då får vi tända våra egna ljus. Det är därför jag finns här.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Akt III: Gryning

Plats: Torget fylls av det första grå gryningsljuset.

Hoppet: Lyssna—fåglarna sjunger igen. Kanske är det ett tecken.

Ångesten: Jag skulle vilja tro på tecken, men det är svårt.

Hoppet: Du försöker, och det är ett steg. Ibland är det lilla modet större än det stora.

Ångesten: Kanske har du rätt. Kanske kan jag andas lite lättare nu.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Akt IV: Morgon

Plats: Torget badar i solljus. HOPPET och ÅNGESTEN sitter nu närmare varandra.

Ångesten: Något känns annorlunda idag. Det är som om vikten på mina axlar har minskat.

Hoppet: Det är så det brukar kännas när man vågar släppa in morgonen.

Ångesten: Kommer du alltid att finnas här, även när det blir mörkt igen?

Hoppet: Ja. Så länge du andas, andas jag.

Ridå

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Av Zelda Boudine

Hoppets glimmer

29 okt. 2025

När mörkret viskar längs din väg,

och vinden biter kall och seg,

då glimmar hoppet, starkt men tyst,

en eld i hjärtat, varmt och lyst.

Det bär oss fram när stegen tvekar,

när oron växer, när tvivlet smyger.

I vardagens grå, i ensamhetens tid

är hoppet en vän som stannar vid din sida.

Låt oss hålla fast, även när natten är lång,

för gryningen väntar, ny och stark.

Hoppet spirar, likt vårens sång,

ett löfte om ljus, om framtidens mark.

Så håll min hand, vi går tillsammans,

genom stormar och regn, mot solens brand.

Med hjärtat öppet, med blicken klar,

finns värmen i hoppet vi alltid har.

Till dig som bär världen tyst

29 okt. 2025

Du som andas lugnt i skuggans vrå,
när världen ropar högt där ute,
du bär ditt ljus i stilla hand,
en låga som aldrig slocknar.

Du hör nyanser ingen annan märker,
känner stormar som andra kallar vind.
Du talar mjukt, men dina ord
stannar länge i dem som lyssnar.

I tystnaden växer tankar,
blommor utan namn,
drömmar som ingen ser
men som bär dig genom dagen.

Du är inte mindre för att du är stilla,
inte svag för att du söker ro.
Du är den som ser världen
innan den ens vet att den visar sig.

Så vila i din stillhet,
den är inte tom — den är hel.
Du är ett eko av djupet,
och världen behöver ditt lugn.

Samtal om Varat

26 okt. 2025

”Samtal om varat”

En pjäs i fyra akter av Zelda Boudine

Roller

        ÅNGESTEN – en närvaro som luktar metall och regn.

        HOPPET – ett svagt ljus, som ibland glimmar till och ibland flämtar.

------------------------------------------------------------------------------------------------

AKT I – Skymningen

(Ett rum utan väggar. En stol och en spegel.)

ÅNGESTEN:
Allt rör sig, men ingenting händer.
Jag har gått i cirklar runt din stillhet,
och varje gång du öppnar ögonen ser du mig först.

HOPPET:
Och ändå stannar du.
Kanske för att du vet att utan mig
skulle din skugga vara hela världen.

ÅNGESTEN:
Du talar som om ljus vore en vana.
Jag minns natten innan du föddes –
allt var lugnt, men inget levde.

HOPPET:
Och ändå kom gryningen.
Inte för att den måste,
utan för att någon drömde om den.

--------------------------------------------------------------------------------------------------

AKT II – Kroppen

(Ett hjärta slår i bakgrunden. Långsamt.)

ÅNGESTEN:
Varför bultar det så hårt?
Som om kroppen själv försökte fly från sitt inre.

HOPPET:
För att det finns en rytm i väntan.
För att till och med smärtan vill fortsätta slå.

ÅNGESTEN:
Jag ser hur människan skakar inför tystnaden.
Hon fyller den med brus, böner, arbete –
allt för att slippa möta mig.

HOPPET:
Och ändå, i samma tystnad,
hör hon sitt första andetag igen.
Det är där jag bor.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

AKT III – Sprickan

(Ett ljus faller genom ett fönster som inte finns.)

ÅNGESTEN:
Jag har försökt förstå:
Varför lever man, när man ändå vet att man ska gå?

HOPPET:
För att vägen dit är väven.
För att varje steg är ett stygn i det som finns.

ÅNGESTEN:
Men väven rivs upp.
Minnet bleknar, kärlek dör, mening vittrar.

HOPPET:
Och ändå – just där, i sprickan –
kan ljuset komma in.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------

AKT IV – Gryningen

(Ett svagt ljud av fåglar. Luften är blågrå.)

ÅNGESTEN:
Du vinner till slut, eller hur?
Du förlåter allt, till och med tomheten.

HOPPET:
Nej. Jag förlorar också, varje dag.
Men i förlusten växer en ny början.

ÅNGESTEN:
Så... varat?

HOPPET:
Varat är inte vi.
Men utan oss –
vore det stumt.

(De ser på varandra. En vind går genom rummet. Ljuset växer.)

SLUT.

Lejoninnan

21 okt. 2025

LEJONINNAN

En monolog i tre akter

Person:
Kvinnan 
Hon sitter i ett mörkt rum. En ensam stol. En filt. Ett foto av flera barn.
Utanför: tystnad.

---------------------------------------------------------------------------------

AKT I – FLYKT

(Hon talar lågt, nästan till sig själv.)

Jag minns inte längre när jag började springa.
Bara att jag aldrig slutade.
Alltid med väskan packad.
Alltid med örat vänt mot ljudet bakom mig.

De säger att tiden läker.
Men tiden har bara lärt mig att sova med skorna på.
Att aldrig riktigt vila.

Det finns minnen som inte bleknar.
De brinner långsamt, som glöd under huden.
Jag hör hans röst ibland –
inte orden, bara tonfallet.
Den där kalla tonen som gör kroppen stel,
som om jag vore gjord av glas.

(Hon andas tungt, ser ut i tomheten.)
Jag flydde städer, gränder, nätter.
Men mest av allt – mig själv.

--------------------------------------------------------------------------------------

AKT II – LEJONINNAN

(Hon tänder ett ljus. Ljuset skakar svagt i hennes hand.)

De säger att mod är att stå kvar.
Men ibland är mod att gå –
även när benen skakar.

Barnen…
De såg aldrig tårarna.
Jag log, jag skrattade, jag blev tryggheten.
Byggde ett hem av skärvor,
ett skratt över tystnaden.

Jag bar dem på ryggen genom stormar.
När rädslan kom, stod jag mellan dem och världen.
Jag blev en vägg, ett skydd, en lögn.

All min styrka,
allt jag någonsin haft,
gav jag till dem.

Och när de sov –
föll jag isär i mörkret.
Men på morgonen reste jag mig igen.
För så gör lejoninnor.

-----------------------------------------------------------------------------------

AKT III – FÖRHANDLINGEN

(Hon hostar, ljudet ekar. Luften är tung.)

Pandemin.
Den tog min andning.
Lungorna blev som glas.
Och plötsligt – kunde jag inte fly längre.

Kroppen sa: nu stannar du.
Men hur stannar man,
när hela ens liv varit rörelse?

(Hon ser upp, viskar nästan.)
Varje natt pratar jag med Gud.
Inte som i böner – mer som ett förhör.

Jag säger:
”Om jag kämpade så hårt, varför känns det som jag förlorade allt?”
”Om jag överlevde, varför känns det fortfarande som jag dör varje gång jag minns?”

Tystnad.
Bara andningen kvar.

Jag förhandlar om varje morgon.
Om ännu en dag med smärta.
Om ännu ett andetag.

Kanske är det inte meningen att vinna.
Kanske är själva överlevandet en sorts seger.

(Hon ser mot fotot.)
De ler där.
Trygga. Levande.
De vet inte vad det kostade.

Och kanske behöver de inte veta.

(Hon lutar sig bakåt. Sluter ögonen.)
Jag är trött nu.
Men jag har hållit löftet.
De fick sin barndom.
Jag gav dem mitt liv.

(Tystnad. Ljuset dör sakta.)

SLUT.

--------------------------------------------------------------------------------------

Skriven av Zelda Boudine