10 apr. 2026
Jag bygger mitt liv i papper och darrning,
en våning i taget, med andan i halsen.
Fingrar som vet hur lite som krävs
för att allt ska ge vika.
Ett andetag fel,
en rörelse för hastig,
en blick från någon annan
som råkar bli för tung—
och hela min värld börjar luta.
Jag har lärt mig att stå still i stormen,
att inte röra mig mer än nödvändigt,
att väga varje steg
som om marken vore gjord av sprickor.
För mitt liv är inget hus av sten,
inga väggar som bär av sig själva—
det är ett korthus,
ömtåligt rest på tillit och rädsla.
Och jag håller det inte ensam.
Mina väggar vilar i andras händer,
i deras varsamhet,
i deras vilja att inte skaka marken under mig.
Jag är beroende av deras stillhet,
deras förståelse för det osynliga raset.
För när ett kort faller
finns ingen nåd i fallet—
ingen långsam förvarning,
ingen chans att fånga upp det som brister.
Allt går på en gång.
Luften fylls av det som var jag,
det som var mitt liv,
och jag faller med det,
inte bredvid, inte efter—
utan i samma ögonblick.
Så jag lever i mellanrummet,
mellan balans och undergång,
mellan det som står
och det som alltid hotar att rasa.
Och varje dag jag vaknar
är ännu en dag
då korthuset står kvar.
Z B S
8 apr. 2026
Jag föddes inte med masker,
men jag växte in i dem
så tidigt
att de kändes som hud.
Ingen sa åt mig att ta på dem.
Det var inget beslut.
Bara en tyst förståelse—
att världen blev lättare
om jag blev mindre, mjukare, rättare.
Så jag lärde mig
att läsa mellan andetag,
att justera mig
innan någon hann reagera,
att vara det som behövdes
för att få stanna kvar.
Och jag stannade.
Men inte alltid som mig själv.
Åren gick
och maskerna slutade vara något jag bar.
De blev något jag var.
Lager på lager
av anpassning, styrka, tystnad—
en arkitektur av överlevnad.
Och någonstans där inne
fanns en kropp
som aldrig riktigt fick tala.
Förrän den gjorde det ändå.
Inte med ord,
utan med tyngd, med smärta,
med en trötthet som inte gick att vila bort.
Och sedan—
andningen.
Som om livet själv
drog sig undan en bit.
Som om varje andetag
blev något jag måste kämpa för
istället för något som bara fanns.
Pandemin tog inte bara luft.
Den tog illusionen
av att jag kunde fortsätta som förut.
För plötsligt gick det inte längre
att gömma sig bakom det som fungerade.
Maskerna sprack
inte i dramatik
utan i utmattning.
De gled av
för att jag inte längre orkade bära dem.
Och där stod jag—
inte stark,
inte hel,
men sann.
Det är en stillsam revolution
att sluta låtsas.
Att låta någon se
det som inte är färdigt,
det som darrar,
det som fortfarande gör ont.
Att inte fylla tystnaden
för att göra andra bekväma.
Att inte le
när kroppen skriker.
Jag trodde länge
att jag skulle försvinna utan maskerna.
Att det inte fanns något kvar.
Men det gör det.
Något lågmält,
något nästan bortglömt,
som inte behöver anstränga sig
för att existera.
Jag.
Inte hela vägen fri.
Inte utan rädsla.
Men närmare.
Och i varje ofullständigt andetag
finns en märklig sorts klarhet—
att livet, trots allt,
fortfarande pågår i mig.
Inte bakom något.
Inte genom något.
Utan här.
Z B S
8 apr. 2026
Jag vet inte längre var masken slutar
och jag börjar.
Den sattes på så tidigt
att jag aldrig hann bli någon innan.
Jag blev till i anpassningen—
i det där ständiga lyssnandet, avkännandet,
i att läsa av världen
innan världen hann läsa av mig.
Som barn lär man sig snabbt
vad som får en att bli kvar
och vad som riskerar att få allt att falla.
Så jag formade mig.
Slipade ner kanter.
Tystade det som kändes för mycket.
Bar det som ingen annan såg.
Och det fungerade.
Jag överlevde.
Men ingen berättar
att det som räddar dig som barn
kan bli det som långsamt kväver dig som vuxen.
Maskerna växte fast.
Inte som något jag valde varje morgon,
utan som något som blev min hud.
Jag kunde inte längre skilja
på vem jag var
och vem jag behövde vara.
Sedan kom livet ikapp.
Och kroppen.
Som om allt det jag burit i det tysta
till slut krävde sin plats.
Som om varje nedtryckt känsla,
varje gång jag valt bort mig själv,
började tala—
inte i ord,
utan i smärta.
Och när pandemin kom
tog den det sista jag trodde var mitt—
min andning.
Att inte kunna andas fritt
är att bli påmind om sin egen existens
i varje sekund.
Det finns ingen flykt i kroppen då.
Ingen distraktion.
Bara jag.
Och allt jag försökt undvika.
Lufthunger.
Ett ord som inte riktigt rymmer
vad det gör med en människa.
Det är inte bara luft man saknar.
Det är frihet.
Och där, i det mest begränsade jag någonsin varit,
började något spricka.
Inte bara i kroppen—
utan i maskerna.
För plötsligt gick det inte längre
att vara allt för alla.
Jag orkade inte.
Jag kunde inte.
Och i den ofrivilliga ärligheten
fanns något skrämmande…
men också sant.
Jag var kvar.
Inte den perfekta versionen.
Inte den starka.
Inte den som alltid klarar sig.
Utan jag—
trött, sårbar, begränsad…
och verklig.
Det är en märklig sorg
att inse hur länge man inte fått vara sig själv.
Men det är också en början.
För varje gång jag vågar visa
lite mer av det som är sant,
lossnar något.
Inte allt.
Inte på en gång.
Men tillräckligt
för att jag ska känna
att jag andas lite friare—
trots allt.
Och kanske är det så här
man börjar leva igen.
Inte genom att bli någon ny,
utan genom att sakta
sluta gömma den man alltid varit.
Bakom maskerna
finns inget färdigt svar.
Bara en människa
som fortfarande är här.
Och idag—
är det nog.
Z B S
7 apr. 2026
Livet har inte varit milt mot mig.
Det har dragit mig genom mörker
så länge att jag nästan glömde
hur ljus känns mot huden.
Det har lämnat spår i min kropp,
i andetagen som ibland tvekar,
i tröttheten som inte går att vila bort—
en påminnelse om allt jag burit,
och fortfarande bär.
Och ändå…
vaknar jag.
Inte alltid stark,
inte alltid hel,
men levande.
Och i det enkla, sköra ögonblicket
mellan natt och morgon
finns något som vägrar ge upp—
en stilla viskning:
tack.
Tack för luften,
även när den är tung att dra in.
Tack för hjärtat
som fortsätter slå
trots allt det varit med om.
Tack för ännu en dag
att öppna ögonen i,
att känna världen
om så bara i små, försiktiga doser.
För livet—
detta märkliga, sårbara mirakel—
är större än hatet jag mött,
större än minnena som skaver,
större än sjukdomen
som försökte ta över min kropp.
Det finns något i mig
som inte gick att bryta.
Något som står kvar
i ruinerna av allt som varit,
och ändå säger:
Jag är här.
Så jag reser mig,
inte för att jag måste vara stark,
utan för att jag fortfarande får vara vid liv.
Och det…
det är nog.
Jag lever ännu en dag.
Z B S
7 apr. 2026
Jag bar det länge,
som om smärtan var min att förvalta,
som om dina ord
hade rätten att stanna kvar i mitt blod.
Jag gick runt med ekon i bröstet,
med frågor som aldrig fick svar,
med en tyngd som inte syntes
men som kändes i varje steg.
Och ändå—
någonstans där inne
viskade något stilla:
du måste få vila nu.
Förlåtelse kom inte som ljus,
inte som en plötslig frid.
Den kom som en spricka
i allt det hårda jag byggt upp,
en öppning där luften äntligen nådde in.
Jag förlåter inte
för att det var rätt.
Jag förlåter inte
för att det inte gjorde ont.
Jag förlåter
för att jag inte längre vill vara fången
i något som redan har passerat.
Så jag lägger ner dig här—
inte i glömska,
utan i avstånd.
Och när jag vänder mig om
är det inte du som saknas—
det är tyngden.
Och den…
den saknar jag inte.
7 apr. 2026
Det börjar inte med glömska,
inte heller med att sudda ut det som varit.
Det börjar i ett stilla andetag,
där hjärtat vågar mjukna
trots att det en gång gick sönder.
Förlåtelse är ingen ursäkt,
ingen vit flagg för det som gjorde ont.
Det är ett tyst beslut
att inte längre bära
det som aldrig var ditt att bära.
Som att öppna handen
efter att ha knutit den för länge,
känna hur smärtan rinner ut
mellan fingrar som äntligen slappnar av.
Du förlåter inte för deras skull,
utan för din egen frihet.
För att vinden ska få plats i ditt bröst igen,
för att stegen framåt
inte ska tyngas av gårdagen.
Och en dag märker du
att det som en gång var ett sår
bara är en viskning i huden,
en påminnelse om att du överlevde
och valde att leva vidare.
Så släpp taget.
Inte för att det var lätt—
utan för att du är värd
ett liv som inte längre gör ont.
Z B S
17 mars 2026
Som vinden som smyger genom öppna fönster
och viskar: ingenting stannar kvar,
bär livet oss varsamt vidare
från det som var
till det som ännu inte fått namn.
Vi tror att vi står stilla,
att marken under oss är trygg och fast—
men jorden rör sig alltid,
och hjärtat lär sig i det tysta
att slå i nya rytmer.
Det som en gång var vårt hem
blir ett minne vi bär i fickan,
nött i kanterna av längtan,
men varmt mot huden
när världen känns främmande.
Och mitt i allt som skiftar—
i avsked, i början, i mellanrummen—
växer något stilla inom oss:
en styrka vi aldrig bad om,
men som ändå valde oss.
Så låt förändringen komma
som gryning över mörka vatten,
inte som en fiende,
utan som en hand att hålla
när vi går vidare.
För livet är inte det som står kvar—
det är allt som rör sig,
allt som brister och blommar
i samma andetag.
Z B S
14 mars 2026
(En ensam kvinna på scen. Ett svagt ljus. Hon står stilla, som om varje rörelse kostar luft.)
Jag har räknat åren.
Sex stycken. Från mars 2020
Sex år av att vakna i en kropp som inte längre känns som min.
Sex år av en trötthet som inte går att sova bort.
Sex år av att andas… och ändå inte få luft.
Lufthunger.
Det är ett märkligt ord.
Som om luften finns där,
men kroppen inte längre vet hur man tar emot den.
Som om varje andetag måste tiggas fram.
(Paus. Hon lägger handen mot bröstet.)
Det började efter pandemin.
Den där tiden då världen höll andan tillsammans.
Alla talade om siffror,
om kurvor,
om överlevnad.
Men ingen talade om oss som blev kvar efteråt.
Vi som inte dog.
Men inte heller fick livet tillbaka.
Pandemin gick genom mina lungor
som en storm genom ett hus.
Den lämnade väggarna kvar,
men allt inuti var förstört.
Och sedan började åren av frågor.
Jag gick från läkare till läkare
med samma ord i munnen:
“Jag kan inte andas.”
Och de svarade:
“Det är postcovid”
“Det går nog över.”
Över.
Det ordet är så lätt att säga
när man själv har luft.
Men jag levde i en kropp som blivit ett fängelse.
Ett fängelse där varje andetag var en vädjan.
Och nätterna…
nätterna var värst.
När världen sov
och jag låg vaken
och lyssnade på mina lungor
som om de höll på att glömma sitt arbete.
Sex år.
Sex år av att leta efter orsaken.
I journaler.
I undersökningar.
I mina egna tankar.
Jag började nästan tvivla på mig själv.
Tänk om det bara var jag.
Tänk om kroppen inte längre gick att förstå.
Men kroppen ljög inte.
Den ropade bara på ett språk
ingen ville höra.
Och så, plötsligt…
På några dagar.
Inte efter någon stor upptäckt,
inte efter något dramatiskt.
Bara några rutinmässiga undersökningar.
Ett test, En röntgen, en till.
Och plötsligt började pusselbitarna falla.
Jag såg det i deras ögon innan de sa något.
Den där tystnaden.
Den där stillheten
när sanningen just har blivit synlig.
Jag minns lättnaden först.
En våg av luft i bröstet
som nästan kändes större än mina lungor.
Ett svar.
Äntligen ett svar.
Jag var inte galen.
Jag hade inte inbillat mig.
Det fanns en orsak.
Pandemin hade lämnat sina ärr.
Den hade stannat kvar i mina lungor.
Den hade tagit något
som aldrig skulle växa tillbaka.
Och sedan kom nästa mening.
Den som förändrar allt.
“Det här kommer du inte bli frisk från.”
(Lång paus.)
De orden föll inte som en explosion.
De föll långsamt.
Som snö som lägger sig över ett landskap
och förändrar allt
utan att göra ett ljud.
Inte bli frisk.
Aldrig bli frisk.
Det är märkligt.
Hur ett svar kan vara både
befrielse
och dom.
I sex år har jag letat efter sanningen.
Nu står jag här
med den i händerna.
Den väger tungt.
Men den är också klar.
För det finns något i att veta.
Något i att kunna säga:
Det här är mitt fängelse.
Det här är mina lungor.
Det här är min lufthunger.
Och jag bär den inte längre i mörker.
Jag kommer kanske alltid leva så här.
Med lungor som känns för små
för världen.
Med en kropp
som alltid längtar efter mer luft
än den kan få.
Men nu vet jag varför.
Och ibland
är sanningen det närmaste frihet
en människa kan komma.
(Hon tar ett långsamt andetag.)
Sex år av frågor.
Några dagar till svaret.
Och resten av livet
att lära sig andas
i ett fängelse av luft.
Z B S
8 mars 2026
Det finns kvinnor som världen gärna vill göra små.
Kvinnor som någon försökt skrämma till tystnad.
Kvinnor som har lärt sig att leva med rädsla
som en skugga bakom ryggen.
De vet hur det känns
att ständigt lyssna efter steg.
Att känna hur minnen kan bränna i kroppen
långt efter att natten borde vara över.
Men kvinnan är inte bara sitt mörker.
Hon är också den som reser sig
när ingen tror att det är möjligt.
Hon bär sina sår
som hemliga kartor över överlevnad.
Varje ärr berättar en historia
om någon som försökte bryta henne
– och misslyckades.
För kvinnan är inte bara rädd.
Hon är modet som föds ur rädsla.
Hon är handen som fortfarande skriver
när någon vill slita pennan ur hennes grepp.
Hon är penseln som fortfarande målar
när någon vill göra världen grå.
Och varje ord hon vågar uttala
blir ett ljus i mörkret
för någon annan kvinna
som ännu inte vågat höja sin röst.
Så denna dag hedrar vi inte bara kvinnan
som hyllas i tal och historieböcker.
Vi hedrar också kvinnan
som fortsätter gå
trots att marken skakat under hennes fötter.
Kvinnan som vägrar låta rädslan
bestämma hennes sista mening.
För sanningen är denna:
Den som försöker tysta en kvinna
förstår sällan
vilken kraft som bor i henne.
En kraft som överlever.
En kraft som skapar.
En kraft som fortsätter tala.
Och så länge hennes ord finns kvar
har mörkret aldrig vunnit. ✨
Z B S
25 feb. 2026
Det finns en hunger
som inte sitter i magen
utan högt, högt upp i bröstet —
en näve som långsamt knyts
runt lungornas tunna vingar.
Jag öppnar munnen
men luften är tunn
som om världen redan tagit sitt avstånd.
Varje andetag
är en brant backe
jag måste klättra barfota.
Lufthunger.
Som att stå under vatten
utan att ha valt att dyka.
Som att ropa utan röst
i ett rum som krymper.
Bröstkorgen arbetar,
upp och ner, upp och ner —
en bön utan ord.
Revbenen är galler,
hjärtat en fågel
som slår och slår
mot sin egen bur.
Det är inte döden
som skrämmer mest.
Det är mellanrummet.
Sekunden då kroppen tvekar
och tänker:
Tänk om det inte kommer mer.
Världen smalnar av.
Färgerna bleknar i kanterna.
Allt som finns
är denna brännande törst
efter det osynliga
som ändå är allt.
Och mitt i paniken
en märklig klarhet:
hur dyrbar varje liten strimma luft är,
hur mirakulöst det är
att något så tyst
kan bära ett helt liv.
När andetaget till sist faller in,
skört men verkligt,
är det som nåd.
Inte triumf.
Inte seger.
Bara en stilla överenskommelse
mellan kropp och värld:
Inte än.
Inte denna gång.
Z B S
19 feb. 2026
Det finns människor som talar om frihet
som om den vore en dörr.
Som om det bara handlade om att låsa upp,
kliva ut,
låta solen falla över ansiktet
och sedan vara klar.
Men vad gör man
när mörkret inte är ett rum
utan en skugga som lärt sig ens steg?
När ondskan inte är ett minne
utan en andning bakom ryggen.
När man vet – inte tror, inte fruktar,
utan vet –
att den kommer att följa
till det sista andetaget?
Det är en särskild sorts sorg
att förstå att friheten inte väntar.
Att det inte finns någon plats
där man kan lägga ner sin vaksamhet
som en kappa över en stol.
Att alltid mäta rummet.
Alltid känna av luften.
Alltid bära beredskapen
som en andra hud.
Mörkret är inte bara frånvaron av ljus.
Det är en närvaro.
En tyngd.
En viskning som säger:
Jag är kvar.
Och sorgen –
den är inte dramatisk.
Den skriker inte.
Den är stilla,
som en sten i bröstet.
Sorgen över att aldrig få vila helt.
Över att aldrig få vara naiv.
Över att inte kunna sträcka ut sig i livet
utan att först se sig om.
Men det finns också något annat i detta.
Inte hopp, kanske –
inte det ljus som poeter gärna lovar.
Men ett trots.
För även om mörkret går bakom dig
är det du som går.
Även om ondskan följer
är det du som andas.
Och att fortsätta andas
trots att man vet
att skuggan aldrig lämnar –
det är en form av frihet
som ingen kan ta.
Z B S
17 feb. 2026
I en värld som rymmer så mycket ondska kan tron ändå stå stark.
Den står inte där för att förneka mörkret. Den blundar inte för våldet, sveken eller den kyla som ibland tycks breda ut sig över människors hjärtan. Tron vet att världen är sårad. Den vet att människan kan göra fruktansvärda val.
Och ändå står den kvar.
Inte som en naiv optimism, utan som en envis låga.
En låga som vägrar slockna, hur hårt vinden än blåser.
När ondskan ropar högst, viskar tron: Det finns mer än detta.
När hatet vill dra gränser mellan oss, påminner tron om vår gemensamma värdighet.
När cynismen säger att godhet är svaghet, svarar tron att kärlek är den största kraften av alla.
Tron är inte alltid högljudd.
Ibland är den bara en hand som sträcks ut.
Ett förlåt som uttalas trots stolthet.
En människa som väljer att inte ge igen.
I det lilla står den stark.
Och kanske är det just där dess styrka ligger – inte i makt eller dominans, utan i uthållighet. Den bär människor genom förluster, genom sjukdom, genom orättvisor. Den hjälper dem att fortsätta tro på mening när allt verkar meningslöst.
I en värld där ondska existerar är tron ett val.
Ett medvetet beslut att hålla fast vid ljuset.
Att tro att människan kan vara mer än sina mörkaste handlingar.
Och så länge det finns någon som väljer kärlek framför hat, sanning framför lögn, barmhärtighet framför hämnd –
så står tron stark.
Z B S
17 feb. 2026
Tro är något märkligt. Den syns inte, väger ingenting, kan inte mätas i handen – och ändå kan den bära en människa genom det som annars skulle krossa henne.
Att tro är att hålla fast vid en inre visshet när världen darrar. Det är att se en möjlighet där andra ser en mur. Man säger att tro kan försätta berg, och kanske handlar det inte om att flytta sten, utan om att flytta hjärtat. Att förvandla rädsla till handling. Att resa sig en gång till, fast kroppen är trött och vägen lång.
Tro är också en kompass.
Inte en karta med alla svar, utan en stilla riktning.
Den viskar om rätt och fel när det vore enklare att blunda.
Den påminner oss om värdighet när världen lockar med hårdhet.
Den lär oss att varje människa bär något heligt – oavsett namn, språk eller tradition.
I tro, oavsett religion, finns en gemensam kärna:
längtan efter det goda.
Längtan efter att älska och bli älskad.
Längtan efter att göra rätt, även när ingen ser.
En människa som tror bär ofta en ödmjukhet inför livet. En insikt om att vi inte är ensamma, att våra handlingar betyder något, att varje möte är en möjlighet att välja ljus framför mörker. Det betyder inte att troende människor är felfria – men det betyder att de strävar. Och i den strävan ligger godheten.
Tro kan bygga broar mellan människor som annars aldrig skulle mötas. Den kan få händer att sträckas ut, få förlåtelse att växa där bitterhet kunnat slå rot. Den kan få oss att se varandra inte som främlingar, utan som medvandrare.
Kanske är det där det verkliga undret finns:
inte i mirakler som bryter naturlagar,
utan i hjärtan som väljer kärlek framför hat.
Tro är inte bara en övertygelse.
Den är en rörelse inåt – och en rörelse mot varandra.
Och när den får leva fritt, blir den inte en mur mellan människor,
utan en bro av ljus.
Z B S
16 feb. 2026
Det finns en trötthet
som inte lägger sig i kuddens mjukhet,
inte löses upp i mörkret bakom slutna ögon.
Den bor djupare än musklerna,
djupare än blodet som går sin tunga rond
genom en kropp som redan gjort för mycket.
Det är en trötthet av att alltid vara beredd.
Av att lyssna efter steg
som kanske inte finns –
men som en gång fanns.
Minnet är ingen stilla plats.
Det är en korridor med dörrar som slår,
en vind som luktar järn och aska.
Det är händer som aldrig riktigt släpper,
ord som aldrig riktigt tystnar.
Och kroppen –
den minns även när viljan säger glöm.
Den darrar i sömnen,
vaknar före faran,
spänner sig mot skuggor som ännu bär ansikten.
Hur vilar man från det?
Hur lägger man ifrån sig år av vaksamhet
på nattduksbordet
som ett par glasögon?
Denna trötthet är inte lathet,
inte brist på styrka.
Den är märken efter strider
ingen såg,
segrar ingen firade.
Det är att bära sjukdomen som ett extra hjärta,
ett som slår ojämnt
men envist.
Det är att leva i en kropp
som både är hem och slagfält.
Och ändå –
mitt i denna bottenlösa matthet
andas du.
Inte för att det är lätt.
Inte för att rädslan är borta.
Utan för att något i dig
vägrar släppa taget om morgonen.
En liten, nästan ohörbar puls
som säger:
Jag är fortfarande här.
Z S B
2 feb. 2026
Roller:
KVINNAN – trött, sliten, vaksam
MODERN – död; hennes röst kan komma från mörkret, från kvinnans huvud, eller från stolen
Scen:
Samma rum. Samma bord.
Ljuset svagare än förut.
Stolen mittemot är halvt upplyst, som om den inte riktigt tillhör världen.
KVINNAN
(utan att se upp)
Jag visste att du skulle komma om jag pratade länge nog.
Du gjorde alltid så.
Dök upp när jag inte orkade mer.
(paus)
Jag är rädd för dig nu.
Det är det värsta.
Att till och med du skrämmer mig.
MODERN
Jag är inte här för att döma dig.
KVINNAN
Nej.
Det visste jag.
(andas tungt)
Jag är rädd att du ser allt.
Varje felsteg.
Varje gång jag borde ha varit starkare.
Smartare.
Modigare.
Jag är rädd att du tänker
att kampen blev min ursäkt.
Att överlevnaden inte räcker som svar.
MODERN
Du har alltid varit rädd för domen.
KVINNAN
För att jag vet att jag är skyldig.
Jag vet att jag bär skuld.
I händerna.
I valen.
I det jag inte kunde rädda.
(paus)
På sista dagen…
när allt ska vägas…
kommer det väga tungt.
Mina misstag väger mer än mina böner.
MODERN
(skarpt)
Du blandar ihop skuld och ansvar.
KVINNAN
Gör jag?
Eller är det bara något vi säger
för att orka andas?
(reser sig, går mot kanten av scenen)
Efter att du dog
har jag levt nära kanten.
Inte för att jag ville falla.
Utan för att marken aldrig varit stabil igen.
Hoten följde mig.
Män.
Skuggor.
Våld som viskade mitt namn.
De försökte döda mig, mamma.
Flera gånger.
Och varje gång tänkte jag:
Inte nu. Barnen sover.
MODERN
(tyst)
Jag vet.
KVINNAN
Nej.
Du vet inte hur det känns
att aldrig vara säker.
Att fly utan att veta vart.
Att bära barn som är tystare än de borde vara.
Pandemin tog resten av mig.
Sjukdomarna gjorde kroppen långsam.
Jag blev gammal för tidigt.
Trött på ett sätt som inte går att sova bort.
(vänder sig mot stolen)
Jag vill bara…
bara för en sekund…
krypa upp hos dig.
Vara den jag var
innan världen fick tänder.
MODERN
(mjukt, men obevekligt)
Jag kan inte bära dig längre.
KVINNAN
(sjunker ner på stolen)
Jag vet.
(lång paus)
Så säg det då.
Säg att du är besviken.
Säg att jag borde ha gjort mer.
Säg att jag inte räckte till.
MODERN
(efter en paus)
Du gjorde vad du kunde
med det liv du fick.
KVINNAN
(det låter inte som tröst)
Det låter som en dom.
MODERN
Det är inte samma sak.
KVINNAN
(viskar)
Det finns bara en sak
jag inte tvivlar på.
(lyfter blicken)
Jag räddade dem.
Alla mina barn.
Jag höll dem vid liv
när världen försökte ta dem.
Om jag faller nu…
så faller jag efter det.
MODERN
(långsamt)
Ibland…
är det nog.
(Kvinnan sluter ögonen.
Ljuset blir ännu svagare.
Moderns röst hörs en sista gång, nästan ohörbar.)
MODERN
Inte för att du vann.
Utan för att du stannade och tog kampen.
Svart.
Z B S
