Blogg

Alltets tomrum / Motståndets glöd

2 okt. 2025

Mörkret:
Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.

Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.

Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.

Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.

Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Svaret:
Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.

Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.

För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?

Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.

Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsigt steg vi tar
mot mörkret.

För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.

Motståndets glöd

2 okt. 2025

Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.

Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.

För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?

Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.

Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsig steg vi tar
mot mörkret.

För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.

Alltets tomrum

2 okt. 2025

Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.

Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.

Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.

Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.

Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.

Skuggornas tystnad

2 okt. 2025

Natten viskar utan röst,
ett tomrum som aldrig blir mätt.
Mellan stjärnorna finns bara avstånd,
och i mig – samma oändliga glapp.

Jag vandrar genom dagar
som inte bär någon tyngd,
de faller sönder i händerna,
som aska genom fingrar.

Varje spegel ljuger,
visar en kropp, men inte ett jag.
Vem är jag, om inte ett eko,
ett minne som ingen minns?

Tiden slukar oss långsamt,
en droppe i taget,
tills inget återstår
utom skuggornas tystnad.

Och kanske är det allt –
att vi bara blixtrar till,
ett kort sken i mörkret,
innan vi sjunker tillbaka
till den stillhet
som alltid väntade på oss.

Mellan evighet och ögonblick

2 okt. 2025

Vi föds i ett andetag,
ett ljus som tänds i mörkret.
Och genast börjar vi förlora –
sekunder,
minnen,
människor vi älskar.

Vi frågar oss:
Finns det en mening i detta flyktiga?
Eller är vi bara dammkorn i universums vind?

Men kanske är meningen inte huggen i sten,
kanske är den mjuk,
ett eko i våra möten,
ett skratt som aldrig kan tas tillbaka,
en hand som hålls i mörkret.

Vi lever mellan evighet och ögonblick,
och allt vi äger är just nu.
Så låt oss tala,
låta våra hjärtan slå högt,
älska tills det gör ont –
och minnas att vi är stjärnstoft,
på tillfälligt besök i tidens oändliga hav.

Jag är kvar

29 sep. 2025

 Jag känner hur luften bränner,
som om varje andetag vill riva mig itu.
Min kropp är ett fängelse jag inte kan fly,
en maskin som hackar,
som vägrar lyda.

Det finns stunder när jag tänker:
Kanske är det här slutet.
Kanske blir natten min sista.
Då rusar bilder genom mig –
allt jag inte hunnit göra,
allt jag inte hunnit säga.
Som ett liv på paus,
men utan garanti på play.

Ändå finns det något där,
djupt inunder smärtan,
ett trots.
Ett hjärta som väser:
Inte ge upp. Inte nu.

Jag vill resa mig,
för alla dagar jag ännu inte levt,
för vägar jag inte gått,
för människor jag ännu inte mött.

Så jag andas.
Inte lätt, inte vackert,
men jag andas.
Och i varje andetag
finns ett löfte:
Jag är kvar.
Jag ska kämpa.
Jag ska leva.

För orden som ännu inte är skrivna

29 sep. 2025

Luften river,
varje andetag ett slagfält.

Kroppen darrar,
svag men fortfarande här.
Allt ogjort pressar på,
som en skuld mot livet.

Men i ruinerna
finns en gnista,
ett trotsigt ljus som vägrar dö.

Jag andas inte bara för att överleva.
Jag andas för det som väntar,
för orden jag ännu skall skriva,
för vägarna jag ännu skall gå.

Så länge bröstet höjer sig,
så länge hjärtat slår,
finns en morgondag.

Och jag är på väg dit.

Luft

29 sep. 2025

Luften skär som knivar,
varje andetag ett krig.

Kroppen sviker,
drömmar ruttnar i väntan,
tiden hånar med allt som inte blir gjort.

Men i bröstets mörker
dunkar en vägran:
Jag är inte färdig.
Inte än.

Så jag andas,
blodig, brinnande,
och hoppas –
att nästa andetag
inte blir det sista.

Varje andetag

29 sep. 2025

Lungorna brinner,
som om luften blivit glas.
Varje inandning – en kamp,
varje utandning – en förlust.

Kroppen, min egen fästning,
har vänt sig emot mig,
slår hål i murarna,
läcker liv i tysta droppar.

Sömnlösa nätter fylls av frågor:
Är det så här slutet känns?
Blir morgonen den sista?
Och under ögonlocken flimrar allt
jag ännu inte hunnit göra,
alla ord jag aldrig hann säga,
alla vägar jag aldrig hann gå.

Sjukdomen är rå.
Den tar ingen hänsyn till drömmar,
den skrattar åt planer,
river kalendern i stycken
och lämnar en kropp som viskar:
ge upp.

Men i samma kropp finns också
ett trotsigt hjärta,
en vilopuls som vägrar tystna,
ett glödande frö som säger:
Jag ska resa mig.
Jag ska besegra detta.

För så länge ett andetag finns kvar,
så länge ett hjärtslag ännu slår,
så länge hoppet inte helt är krossat –
finns en chans.

Och jag andas.
Brutalt, smärtsamt,
men levande.
Jag andas.

Kärlekens Mask

27 sep. 2025

Vi möttes om natten, i skuggan av drömmar –

ditt leende, ett löfte om sanningens famn.

Jag sträckte min hand, du log så förtroligt,

men i ditt hjärta gömde sig nattens namn.

Vi byggde en värld av rosor och aska,

av ord som brände, men ändå förförde.

Dina kyssar var gift, din famn ett nät,

där trådar av svek långsamt förgörde.

Jag älskade bilden du målade vackert,

tills slöjan föll och sanningen stod klar.

Min älskade, min fiende, du bar min skugga –

du var natten, när jag längtade efter dag.

Nu ekar ditt skratt i tomma salar,

och kärlekens löften är aska och sten.

Men ännu, i mörkret, viskar mitt hjärta:

"En gång var du min, nu är du mitt fördärv."

Att välja sig själv

27 sep. 2025

En berättelse om mod, ensamhet och självacceptans

Det var en gång en kvinna , som alltid hade sökt efter kärlek hos andra. Hon bar på en längtan efter närhet, men varje gång hon fann någon, kom kärleken med krav. Små påminnelser om att ändra sig, tona ner sin personlighet eller vara mer av det ena och mindre av det andra. I början svalde hon det, tänkte att kompromisser är priset för samhörighet. Men för varje litet krav som smög sig in, förlorade hon bitar av sig själv.

Hon var en introvert själ. Hon trivdes i tystnaden, men tystnaden kunde också bli hennes fiende. Ensamheten kändes ibland som en mörk skog där ångestens vargar ylade om natten. Självföraktet smög fram och viskade att hon inte dög som hon var. I spegeln såg hon någon som hon ibland inte kände igen. Någon som försökte för mycket, men ändå alltid var någon annans näst bästa.

En dag vaknade hon med hjärtat tungt av ännu en kompromiss. Hon insåg att hennes kärlek till någon annan hade blivit ett ok. Hon kände sig förlorad, men mitt i all den där rädslan och osäkerheten gnistrade en tanke till – tänk om hon valde sig själv? Tänk om hon för en gångs skull satte sina egna behov, drömmar och känslor före någon annans förväntningar?

Beslutet växte långsamt fram, som solen som letar sig genom tjock morgondimma. Hon visste att ensamheten skulle bli starkare först, att ångesten kanske skulle slå tillbaka med full kraft. Men hon bestämde sig ändå. Hon tog farväl, vänligt men bestämt, från relationen som krävde att hon blev någon annan än sig själv. För första gången på länge andades hon fritt.

Tiden efteråt var inte lätt. Nätterna var långa, tankarna många, och självföraktet försökte åter ta plats. Men något började sakta förändras. I stillheten fann hon styrka. Hon lärde sig lyssna på sina egna behov, på sin egen längtan. Hon insåg att kärleken till sig själv inte är självisk; den är grunden till all annan kärlek. Sakta men säkert föll bitarna på plats, och hon började tycka om den person hon såg i spegeln.

Så småningom fyllde hon sitt liv med sådant som fick henne att må bra – långa promenader i skogen, att måla, skriva, läsa, leka med tankar och idéer. Hon upptäckte att även om ensamheten ibland knackade på, så var hon inte längre rädd. Hon hade blivit sin egen bästa vän.

Och så, när hon minst anade det, segrade kärleken till sig själv. Den blev starkare än kraven, större än ångesten, och mer uthållig än ensamheten. Hon valde sig själv, och i det valet fann hon en frihet och glädje som ingen annan kunde ge.

Vem är jag?

24 sep. 2025

Vem är jag?

Jag är någon som gömmer mig bakom otaliga masker. Under ytan finns ett virrvarr av känslor och tankar: komplicerad, rädd och fylld av osäkerhet. Ångestens klor håller mig fast, och ibland dras jag ner i mörka, långvariga depressioner. PTSD:n är ett eko från ett förflutet som känns svårslaget. Jag lever mitt liv som om jag vore jagad, ständigt på vakt, aldrig riktigt fri från skuggorna som förföljer mig.

Samtidigt bär jag på en orubblig idealism, en övertygelse om att världen kan bli bättre. Min övertygelse driver mig till handling; jag leder en organisation som kämpar för barns och kvinnors rättigheter. Mitt intellekt och min akademiska bakgrund är mina verktyg, men ibland förvandlas självföraktet till en inre fiende. Destruktivitetens lockrop finns där, men också hoppet om förändring.

Jag är komplex, motsägelsefull och mänsklig. Bakom varje mask finns en berättelse, ett försök att förstå mig själv och min plats i världen.

Gömd men aldrig fri

24 sep. 2025

En krönika om livet med skyddad identitet

- När samhället sviker sitt löfte om trygghet

Det sägs ibland att svenskar är världsmästare på att lita på systemet. Men vad händer när systemet sviker oss, just när vi behöver det som mest? När jag tänker tillbaka på de där första dagarna med skyddad identitet, känns det nästan som om någon tryckt på en pausknapp för hela mitt liv. Plötsligt skulle allt förändras — utan att jag själv fått välja.

En tillvaro i ständig skugga

Att leva med skyddad identitet låter kanske som ett skyddsnät, men verkligheten är något helt annat. Visst, en ny adress, ibland till och med ett nytt namn — men det är långt ifrån ett nytt liv. Minsta kontakt med myndigheter, sjukvård eller skola innebär en påminnelse om att jag inte är som andra. Många gånger har jag fått höra att ”systemet är säkert”, men hur kan man känna sig trygg när ens adress gång på gång slinker ut genom springorna, ibland på grund av ren slarv eller okunskap?

Dubbel identitet – dubbel börda

Det som sällan nämns är hur identiteten — den där innersta kärnan av vem man är — sakta urholkas. Man lever två liv: det officiella, där namnet knappt känns som ens eget, och det inre, där rädslan är en ständig följeslagare. Varje nytt möte med en okänd tjänsteman, varje gång någon ringer från okänt nummer, är som att gå på nålar. ”Tänk om de glömt att skydda min information?” Den tanken gnager, dag ut och dag in.

Systemfel och misstro

Samhället har skapat regler och rutiner för skyddad identitet, men de håller inte tätt. Journaler skickas fel, adresser avslöjas av misstag — ibland för att någon inte förstått allvaret, ibland för att systemen är för krångliga eller för gamla. Man känner sig som en post i ett Excel-ark, inte som en människa av kött och blod. Och trots alla löften om sekretess och säkerhet, är det ofta den drabbade som får ta smällen när något går snett.

Friheten som försvann

Det är märkligt, men det är först när friheten rycks ifrån en som man förstår dess värde. Att inte kunna posta bilder på sina barn, att aldrig våga berätta var man bor, att alltid behöva vara vaksam. Små vardagliga saker, som att hämta ut ett paket eller boka tid hos tandläkaren, blir plötsligt stora projekt, laddade med oro. Många lever med känslan av att hela tiden behöva se sig över axeln — för när samhället inte klarar sitt löfte om skydd, är det bara en själv och rädslan kvar.

När ansvaret läggs på den utsatta

Det är ironiskt att det är den utsatta som förväntas vara mest vaksam och förstå systemets snårighet. Missar någon annan sitt ansvar, är det lätt att skylla på den som lever med skyddad identitet: ”Du borde ha gjort si eller så.” Men är det verkligen rimligt? Ska inte det yttersta ansvaret ligga hos ett samhälle som säger sig vilja skydda sina mest hotade medborgare?

En uppmaning om förändring

Vi måste våga prata om det här. Om hur det är att leva som jagad i sitt eget land, samtidigt som samhället gång på gång misslyckas med sitt uppdrag. Det behövs både mod och handling för att se till att ingen ska behöva välja mellan trygghet och frihet. För vi är många som fortfarande väntar på att det svenska skyddsnätet ska hålla tätt – och på att få känna oss som hela människor igen, inte bara som ett skyddsobjekt i systemet.

En kärleksdikt till mamma

21 sep. 2025

En Kärleksdikt till Min  Älskade Mamma

På Din Födelsedag, i Saknad och Kärlek

Halva mitt liv har gått

sedan dina steg tystnade i hallen.

Det ekar av tomhet i dagarna

där din röst en gång bar min värld.

År av saknad, år av sorg,

en stilla längtan som aldrig försvinner.

Vemod över allt du inte hann,

smärta för allt du fick utstå. 

Men mitt hjärta fylls med glädje

när minnena kommer med vinden.

Alla skratt, mjuka ord och värme—

din kärlek bär mig ännu.

Jag kan fortfarande ana din doft

i höstens kalla luft,

känna tryggheten i dina armar

när mörkret blir för stort.

Och dina smaragdgröna ögon—

de vackraste jag sett—

de vakar över mig i drömmen än,

ger tröst när dagarna känns svåra.

Grattis på födelsedagen, älskade mamma.

Du lever för evigt i mitt hjärta.

Din kärlek—min ledstjärna,

där tiden aldrig får tag.

Andetag

21 sep. 2025

Lungorna brinner som rost,
varje andetag ett lån
jag inte vet om jag kan betala tillbaka.

Hjärtat slår oroliga trummor,
tystnaden mellan slagen
blir längre än trygghet tillåter.

Jag räknar andetag som en fånge räknar dagar,
med rädsla för att nästa
kan vara det sista.