23 jan. 2026
En pjäs om varat, tvivlet och jakten på sanningen
Personer:
-
VARAT – stilla, tungt, ofrånkomligt
-
TVIVLET – rastlöst, skarpt, obarmhärtigt
-
DEN SÖKANDE – en människa, söndersliten men levande
-
RÖSTEN – kan vara Gud, samvetet, tomheten eller allt samtidigt
(Scenen är mörk. En ensam mask ligger på golvet. Ljuset är kallt. Tystnad.)
SCEN I – VARAT
(VARAT står stilla. DEN SÖKANDE sitter hopkrupen.)
VARAT:
Du är här.
Det räcker.
DEN SÖKANDE:
Nej. Det gör det inte.
Att vara räcker inte när jag inte förstår varför.
VARAT:
Du andas.
Du existerar.
Du upptar rum i världen.
DEN SÖKANDE:
Men vad betyder det om allt är tomt?
Om mitt liv bara är tid som förbrukas?
(VARAT närmar sig långsamt.)
VARAT:
Du frågar för mycket.
Du glömmer att vara.
SCEN II – TVIVLET
(TVIVLET bryter in. Snabbare ljus. Pulserande.)
TVIVLET:
Nej.
Han frågar inte för mycket.
Han frågar för lite.
(Till DEN SÖKANDE)
Vem är du när ingen ser?
Vem är du utan roller, utan masker, utan lögner?
DEN SÖKANDE:
Jag vet inte längre.
Jag har burit så många ansikten att mitt eget försvunnit.
TVIVLET (leende):
Bra.
Där börjar sanningen.
SCEN III – FASADEN
(DEN SÖKANDE plockar upp masken.)
DEN SÖKANDE:
Bakom den här har jag varit trygg.
Bakom den har jag sluppit känna.
TVIVLET:
Och bakom den har du ljugit.
VARAT:
Masken är också ett sätt att vara.
DEN SÖKANDE:
Men är det ett sant sätt?
(Tystnad. RÖSTEN hörs för första gången – låg, ekande.)
SCEN IV – GUDOMLIGHETEN
RÖSTEN:
Sanningen är ingen plats.
Den är ett sår.
DEN SÖKANDE:
Är du Gud?
RÖSTEN:
Jag är frågan du aldrig blir färdig med.
DEN SÖKANDE:
Varför är världen så trasig?
Varför är jag trasig?
RÖSTEN:
För att du kan känna.
För att du inte är färdig.
TVIVLET:
Eller för att det inte finns någon mening alls.
RÖSTEN:
Eller för att meningen inte är given.
SCEN V – JAKTEN
(Ljusen blir hårda. Alla rör sig.)
DEN SÖKANDE:
Jag har jagat svar i religion.
I filosofi.
I kärlek.
I hat.
Och varje gång jag tror att jag funnit sanningen
rasar den.
TVIVLET:
För att sanningen inte vill ägas.
VARAT:
För att den vill levas.
RÖSTEN:
Du söker Gud som om Gud vore ett svar.
Men tänk om Gud är själva sökandet?
SCEN VI – AVKLÄDNADEN
(DEN SÖKANDE tar av sig masken och släpper den.)
DEN SÖKANDE:
Om jag inte vet vem jag är…
om jag inte vet vad som väntar…
kan jag ändå vara sann?
VARAT:
Ja.
TVIVLET:
Bara då.
RÖSTEN:
Sanningen bor inte i vissheten.
Den bor i modet att stanna kvar i tvivlet.
SCEN VII – SLUTET (ELLER BÖRJAN)
(Masken ligger kvar på golvet. Ljuset mjuknar.)
DEN SÖKANDE:
Så det finns ingen slutpunkt?
RÖSTEN:
Nej.
Bara djupare lager.
TVIVLET (viskande):
Och det är skrämmande.
VARAT (lugnt):
Och vackert.
(DEN SÖKANDE står kvar, utan mask. Andas.)
DEN SÖKANDE:
Då fortsätter jag.
Inte för att finna sanningen.
Utan för att våga leva nära den.
(Mörker.)
SLUT.
Z B S
19 jan. 2026
När världen krymper
och mörkret reser sig som väggar omkring mig,
är det inte flykten som räddar mig
utan handen som sträcker sig efter ordet.
Skrivandet blev min andning
när luften fylldes av hat,
när förnedringen försökte göra mig mindre
än jag var.
I varje mening fick jag tillbaka min form,
min röst,
mitt namn.
Penseldraget var inte färg
utan motstånd.
Ett spår som sa: jag var här,
jag är här,
trots blickar som jagar,
trots steg som följer för nära,
trots hoten som vill göra mig tyst.
När jag kände mig fångad
i andras ilska,
i lögner, i förföljelsens kalla skugga,
var skapandet det enda rummet
ingen kunde ta ifrån mig.
Där var jag inte ett mål,
inte ett offer,
utan en människa som formade sin egen verklighet.
Orden bar mig genom natten,
inte som ljus
utan som glöd –
tillräcklig för att inte slockna.
Färgen höll kvar mina händer
när kroppen ville ge upp,
och sa: bara ett drag till,
bara en rad till,
så finns det en morgon.
Jag skapade inte för att bli sedd,
utan för att överleva.
Och varje dag jag orkar resa mig
är ett bevis på att konsten inte räddade mig en gång,
utan räddar mig
om och om igen.
Z B S
19 jan. 2026
Men tänk om mörkret inte var allt,
om orättvisan inte var livets slutpunkt
utan dess råaste fråga.
Hatet skrek, hoten viskade i varje steg,
och vägen låg där som ett öppet sår
utan löfte om läkning.
Att skriva om livet
blev som att gå barfota genom skuld och minnen,
en lång plågad väg
där varje ord vägde mer än kroppen orkade bära.
Pennan darrade, inte av rädsla
utan av tröttheten att alltid behöva förklara sin rätt att finnas.
Och ändå –
någonstans i sprickan mellan två andetag
ifrågasattes allt detta.
Var mörkret verkligen sanningen,
eller bara det som hördes högst?
Var hatet en kraft,
eller ett bevis på tomhet?
Kanske var vägen inte byggd för att leda bort från smärtan,
utan rakt igenom den.
Kanske var livet inte menat att försvaras,
utan levas trots allt.
Och i den insikten, bräcklig men verklig,
stod något kvar:
en vilja att fortsätta,
inte för att det var lätt,
utan för att det fortfarande var möjligt.
Z B S
17 jan. 2026
En pjäs i tre akter
Roller:
Jag – en människa som långsamt förlorat sin rörelse och sin livskraft
Minnet – en röst från det förflutna, ibland ljus, ibland förrädisk
Mörkret – inte en person, utan en närvaro, hörs ibland som en viskning
Tystnaden – spelas inte, men är alltid där
AKT I – DEN BLÅ HIMLEN
(Scenen är öppen och ljus, men färgerna är blekta. En antydan till blomsteräng. Jag sitter stilla. Minnet rör sig fritt.)
Minnet:
Minns du?
När himlen var blå, inte hotfull, bara blå.
När gräset var mjukt nog att ligga i
utan att behöva vara beredd att resa sig snabbt.
Jag:
Jag minns…
men minnena känns inte som mina längre.
Som om de tillhör någon annan.
Ett barn. En annan kropp. Ett annat liv.
Minnet:
Du skrattade då.
Inte högt kanske, men utan rädsla.
Blommorna var inte symboler.
De var bara blommor.
Jag:
Ja.
Och världen krävde inget av mig.
Den slog mig inte.
Jag behövde inte fly.
(Ett svagt mörker rör sig över scenen, som en skugga.)
Minnet:
Det var en oskyldig tid.
Jag (lågt):
Den känns så långt borta nu.
Som en saga jag inte längre tror på.
(Ljuset dämpas.)
AKT II – SKUGGORNES TILLVÄXT
(Scenen är mörkare. Minnet rör sig långsammare. Jag är mer orörlig.)
Jag:
De mörka minnena tar mer plats.
De tränger undan allt annat.
Förföljelsen.
Slagen.
Hatet som alltid hittade mig.
Minnet:
Du försökte överleva.
Jag:
Jag försökte.
Jag sprang tills benen skrek.
Jag kämpade tills kroppen lärde sig att smärtan var normal.
Hoten blev vardag.
Rädslan blev hem.
(Mörkret hörs som en låg viskning.)
Mörkret:
Det finns ingen plats kvar för ljus.
Jag:
Nej.
De ljusa minnena bleknar.
De mörka växer, förökar sig, tar över.
Som om de vill bevisa
att det alltid varit så här.
Minnet (brutet):
Det fanns kärlek också.
Jag:
Inte tillräckligt.
Inte stark nog.
(Jag försöker resa mig men misslyckas.)
Jag:
Och sedan kom sjukdomarna.
De tog det sista jag hade kvar: rörelsen.
Flykt.
Motstånd.
(Minnet stannar upp.)
AKT III – STILLHETENS RUM
(Scenen är nästan helt mörk. Jag ligger eller sitter orörlig. Minnet står långt bort.)
Jag:
Nu är jag stilla.
Inte av fred.
Utan av utmattning.
Minnet:
Du kan vila.
Jag:
Det här är ingen vila.
Det är ett upphörande av kamp.
Jag kan inte längre fly.
Jag kan inte slåss för mitt liv.
(Mörkret är överallt.)
Mörkret:
Jag styr nu.
Jag:
Ja.
Livskraften är borta.
Inte stulen –
förbrukad.
(En lång paus.)
Jag:
Allt som finns kvar
är fragment.
En blå himmel som inte längre känns sann.
En blomsteräng som inte längre går att nå.
(Minnet viskar.)
Minnet:
Du var oskyldig en gång.
Jag:
Jag vet.
Men mörkret vann.
(Tystnad. Ingen musik. Inget ljus. Bara närvaro.)
SLUT
10 jan. 2026
Det talas förvånansvärt lite om spiritualitet i ett samhälle som ständigt talar om välmående. Vi mäter sömn i appar, stress i pulszoner och lycka i självskattningsformulär. Men det som inte låter sig räknas – det ordlösa, det inre, det som inte kan effektiviseras – lämnas ofta därhän. Kanske för att spiritualitet kräver något vi har ont om: stillhet.
För många har spiritualitet blivit ett misstänkt ord. Det låter flummigt, privat eller i värsta fall dogmatiskt. Ändå söker sig allt fler till meditation, retreat, yoga eller naturupplevelser som lovar något bortom prestation. Inte för att fly verkligheten, utan för att orka stanna i den. Spiritualitet i dag är sällan en trosbekännelse – snarare en längtan efter sammanhang.
Vi lever i en tid där identitet ofta formas genom yta: vad vi jobbar med, konsumerar, presterar. Spiritualitet pekar i motsatt riktning. Den ställer frågor som inte leder till karriärsteg eller optimering: Vem är jag när jag inte gör något? Vad återstår när rollerna faller av? Det är frågor utan snabba svar, och just därför känns de radikala.
Kanske är spiritualitet inte något man ”har”, utan något man tillåter. Ett mellanrum där man inte måste förstå allt. Ett ögonblick av vördnad inför naturen. En känsla av förbindelse med något större än det egna jaget – oavsett om man kallar det Gud, medvetande, universum eller bara liv. Det gemensamma är inte orden, utan erfarenheten av att inte stå ensam.
I ett samhälle präglat av psykisk ohälsa, ensamhet och existentiell trötthet blir spiritualitet ibland den plats där språket tar slut men mening ändå uppstår. Inte som ersättning för terapi, medicin eller sociala reformer, utan som komplement. Som en påminnelse om att människan inte enbart är ett problem som ska lösas, utan också ett mysterium som får finnas.
Det kanske mest provocerande med spiritualitet i vår tid är att den inte låter sig forceras. Den går inte att klicka hem, schemalägga fullt ut eller göra effektiv. Den kräver närvaro – och därmed mod. Mod att möta sig själv utan filter, utan distraktioner. Mod att stanna upp när allt runt omkring skriker efter rörelse.
Kanske är det därför spiritualitet återkommer, gång på gång, i olika former. Inte som en trend, utan som ett grundbehov. När svaren blir för många och riktningarna för få, söker vi inte mer information – utan förankring.
Och kanske är det just där spiritualiteten bor: inte i det upphöjda, utan i det vardagliga. I andetaget som märks. I tystnaden som inte fylls. I känslan av att livet, trots allt, är större än vår kontroll över det.
6 jan. 2026
Jag bär dagen som ett skrik under huden,
en flämtande puls av oro
som aldrig riktigt släpper taget.
Luften darrar i bröstet,
och varje andetag känns lånat,
som om världen kan falla
i nästa sekund.
Jag är rädd för stegen framåt,
rädd för ljuset som bränner,
rädd för alla vägar som kräver mod
jag inte vet om jag äger.
Men mörkret bakom mig
pressar som tunga händer i ryggen,
och tvingar mig vidare
fast mina knän skakar.
Jag kämpar för mitt liv
i osynliga slag,
med händerna djupt i stormen
av mina egna tankar.
Hjärtat bankar som ett rop mot väggarna,
som om det vill fly ur min kropp
innan rädslan gör det först.
Och ändå—
mitt i ångestens skärande brus,
finns en tunn, darrande tråd av vilja,
en viskning som vägrar tystna:
”Stanna. Andas. Fortsätt.”
Jag står på kanten av världen
med skräcken som skugga
och livet som glöd i mina händer—
och jag släpper inte taget.
6 jan. 2026
De gamla rummen i mig andas ännu,
där väggarna är klädda i minnen
som aldrig lärde sig att bli tysta.
Jag går försiktigt genom dem,
som om varje steg kunde väcka det förflutna
ur sin halvvakna vila.
De säger att tiden läker,
men mina dagar är sydda med trådar av återkomst,
ögonblick som återvänder som skuggor i gryning,
med kalla händer kring bröstkorgen.
Jag försöker leva i nuet,
men dåtiden sitter i andra stolen,
och viskar: ”Glöm inte.”
Det finns fotografier utan bilder,
bara känslor som bränner bakom ögonlocken.
Jag lärde mig att le medan jag drunknar,
att andas genom dimman av allt som varit,
att bära ett hjärta som vägrar släppa taget
om det som redan gått sönder.
Och ibland frågar jag mig själv
om det verkligen är livet jag fruktar —
eller tomrummet som väntar
om minnena en dag släpper taget.
Så jag står kvar i dörröppningen,
med halva kroppen i framtiden,
och den andra fastlåst i dåtidens ruiner,
där varje steg framåt
låter som ett svek.
29 dec. 2025
Inledning
Den här årskrönikan är skriven ur min egen erfarenhet — som en människa i skydd, som lever i skymningslandet mellan hot och överlevnad. Bakom Masken är inte bara ett projekt eller en röst. Det är min verklighet. Och det är berättelsen om alla oss som blivit osynliga i ett samhälle som säger sig skydda — men oftast sviker.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag lever i skymningslandet.
Inte i ett poetiskt mellanrum, utan i ett liv där adressen är skyddad, dörren kontrolleras två gånger och rädslan ibland följer med som en skugga in i sömnen. Jag bär en verklighet som samhället gärna pratar om — men sällan vill se.
Det här året har lärt mig mycket om vad utsatthet egentligen betyder i Sverige. Det handlar inte bara om hot, våld och tvång. Det handlar också om vad som händer när systemet som säger sig skydda oss börjar svaja. När lagar, handläggningstider och byråkrati väger tyngre än människors liv.
Vi som lever gömda, skyddade, jagade — vi finns. Men vi får inte plats i statistiken, inte i trygghetsretoriken, inte i politiska tal om ”säkerhet”. Vi är fotnoter i dokument, tystnad i marginaler.
Och ändå bär vi vidare.
Jag har mött myndighetsrum där min rädsla måste bevisas.
Där min berättelse vägs, granskas och ifrågasätts.
Där trygghet inte är en rättighet — utan en förhandling.
Jag har hört politiker tala om trygghet medan människor som mig tyst fortsätter byta boende, byta namn, byta liv för att överhuvudtaget få överleva. De talar om ordning — men jag lever i en vardag där mitt liv känns oordnat därför att någon annan bestämde att jag inte skulle få vara trygg.
Det är lätt att säga att samhället tar ansvar.
Det är svårare att leva där ansvaret inte riktigt når fram.
Och mitt i allt detta — finns vi som ändå står kvar.
Jag tänker på oss som lever i skymningslandet:
På oss som håller ihop våra kroppar fast de är trötta av oro.
På oss som bär tystnaden eftersom sanningen ibland är för farlig att uttala högt.
På oss som inte syns — men som vägrar upphöra att existera.
För även om politiken talar om oss som ”ärenden”, ”kostnader”, ”insatser” — så är vi människor.
Med minnen. Med drömmar. Med en förbannad envis vilja att få leva.
Och ja — jag är kritisk.
Kritisk mot ett samhälle som bygger trygghet för vissa, men lämnar andra i skymningens skarv.
Kritisk mot beslut som talar om effektivitet, medan våra liv fastnar i väntan.
Kritisk mot den tystnad som säger: ”Vi ser dig — men inte tillräckligt för att agera.”
Men jag bär också något annat.
Något som ingen lagtext kan radera.
En vilja.
En vilja att fortsätta andas, fortsätta kämpa, fortsätta tro på att framtiden inte alltid måste gömma sig bakom rädsla. En vilja att en dag få stiga ut i ljuset utan att behöva förklara varför jag överlevde.
Mitt hopp är inte naivt.
Det är motsträvigt. Tätvävt. Segt som livskraft.
Det lever i varje steg jag tar trots rädslan.
I varje dag jag finns kvar fast världen skaver.
I att jag fortfarande kan säga:
”Jag är här. Jag finns. Jag tänker fortsätta leva — även när samhället inte bär mig.”
Och kanske är det just i detta motstånd — i vår envisa överlevnad — som framtiden börjar ta form.
Z B S
28 dec. 2025
Mellandagarna kommer som ett stilla mellanrum i kalendern. Julens röster klingar av, men världen är ännu inte på väg vidare. Allt står stilla — men inuti kan stormen fortsätta. För många är mellandagarna en tid av vila. För andra är de en påminnelse om allt som gör ont.
För den som bär på oro, förlust, trauma eller psykisk smärta kan dessa dagar kännas längre än alla andra. Tystnaden kan bli för stark. Minnet kan bli för nära. Tankarna kan bli tyngre när tempot saktar ner. För den som lever på flykt — i kroppen, i landet, i själen — kan mellandagarna bli ännu ett rum utan riktning. Ett tidsspann där man varken hör hemma i det förflutna eller framtiden.
💧 Bakom masken finns ett hjärta som kämpar.
Ett hjärta som kanske är utmattat.
Som burit för mycket ansvar, för mycket sorg, för många rädslor.
Ett hjärta som försökt vara stark när allt egentligen velat gå sönder.
I mellandagarna faller masker ibland av — om så bara i stillhet, när ingen ser.
Det är där tröttheten får ord.
Där saknaden vågar titta fram.
Där man viskar till sig själv: Jag orkar inte alltid. Och det måste få vara så.
🌿 Här finns plats för dem som inte orkar le.
För den som behöver dra sig undan.
För den som sörjer något som inte syns.
För den som kämpar sig igenom timmarna, inte dagarna.
Du behöver inte vara tapper i mellandagarna.
Du behöver inte prestera hopp, tacksamhet eller styrka.
Det räcker att du andas — långsamt, försiktigt, i din egen rytm.
✨ Mellandagarna kan också vara en mjuk påminnelse:
att du fortfarande finns här, trots allt du burit.
Att du är mer än dina sår, mer än din historia, mer än din smärta.
Att trasighet inte gör dig mindre mänsklig — den gör dig sann.
Och mitt i allt det svåra finns en stilla värme:
i varje steg du tagit fast det gjort ont,
i varje morgon du orkat öppna ögonen,
i varje liten vilja att fortsätta — om så bara en timme i taget.
💛 Till dig som går sönder, som försöker, som överlever:
Du är inte ensam här.
Bakom masken finns andra ansikten, andra hjärtan, andra liv — som känner som du.
Du får vila i mellandagarna.
Du får vara skör.
Du får vara människa.
Och ibland… är just det mod nog.
Z B S
24 dec. 2025
God jul från Bakom masken,
Julen kan väcka många känslor. För vissa är den fylld av ljus och gemenskap – för andra av saknad, trötthet eller kamp. Från mig bakom Bakom masken vill jag skicka en varm tanke till er alla, oavsett var ni befinner er just nu.
Till dig som kämpar i det tysta: du är inte svag. Du är modig som fortsätter, dag för dag. Det är okej att inte orka, okej att känna, okej att ta ett steg i taget. Du är inte ensam, även om det kan kännas så.
Till dig som läser, följer och delar: tack. Tack för att du finns här, för att du vågar ta del av det som ibland är svårt att sätta ord på. Den här platsen finns för ärlighet, igenkänning och mänsklighet – och det är ni som ger den liv.
Jag hoppas att julen, på sitt eget sätt, kan ge dig andrum. Och om den inte gör det, så hoppas jag att du vet att du fortfarande är värd värme, omtanke och hopp.
Ta hand om dig.
God jul.
🤍
Bakom masken
15 dec. 2025
Jag bär ångesten i mitt blod.
Inte som en tanke.
Inte som en rädsla.
Utan som ett tillstånd.
Den rinner genom mig
vid varje inandning
och vid varje utandning
påminner den mig om
att det inte finns någon vila
i att leva.
Mitt blod minns.
Min kropp minns
även när jag försöker glömma.
Tröttheten förtär mig.
Den äter inte långsamt.
Den tar allt.
Den tar kraften ur armarna
innan jag ens har lyft dem.
Den tar framtiden
innan dagen börjat.
Den lämnar mig dränerad,
uttömd,
som ett kärl som inte längre fylls.
Jag är inte trött på ett mänskligt sätt.
Jag är trött bortom återhämtning.
Trött bortom sömn.
Trött bortom löften om att “det blir bättre”.
Sorgen dämpas aldrig.
Den mattas inte.
Den går inte över.
Den är konstant.
Som ett tryck över bröstet.
Som en ton i bakgrunden
som aldrig tystnar
och som gör varje glädje misstänkt,
kortlivad,
skör.
Och minnena.
De svåra minnena.
De kommer inte artigt.
De stormar.
Våldet lever kvar i kroppen
som om det fortfarande pågår.
Som om tiden inte gått vidare
utan stannat precis där
andetagen slutade fungera.
Förföljelsen tog inte slut
bara för att åren gick.
Den tog bo i mig.
Förföljaren jagar mig fortfarande.
Inte alltid i verkligheten,
men i nervsystemet.
I blicken över axeln.
I hur kroppen spänner sig
innan något ens har hänt.
Jag springer
även när jag står still.
Och sjukdomen.
Den har käftar.
Varje dag öppnar den dem
och försöker sluka mig.
Tar min kraft.
Tar min närvaro.
Tar mitt språk.
Det är en kamp
som aldrig pausas.
En kamp utan publik,
utan medaljer,
utan slutscen.
Jag är dränerad på all min kraft.
Och ändå kräver världen mer.
Alltid mer.
Det finns dagar
då allt jag önskar
är att detta elände
skulle få ett slut.
Inte som ett rop.
Inte som dramatik.
Utan som en stilla tanke:
om det bara kunde vara över.
Inte för att jag inte kämpat.
Inte för att jag är svag.
Utan för att jag har kämpat
så länge
att kroppen inte minns
hur det är att inte strida.
Ändå fortsätter jag.
Trots blodets ångest.
Trots minnenas våld.
Trots sjukdomens hunger.
Trots sorgen som aldrig mildras.
Trots tröttheten som äter mig levande.
Jag fortsätter
för att något i mig
vägrar låta allt detta
vara förgäves.
Jag skriver.
Jag målar.
Inte för hopp.
Inte för framtid.
Utan för att detta är
det enda sättet
jag kan andas
utan att kvävas.
Och detta är min sanning,
oskön och naken:
Jag har burit mer än en människa borde.
Jag bär det fortfarande.
Och än lever jag.
Z B S
15 dec. 2025
Jag känner mig främmande överallt.
I rum med människor.
I sammanhang.
I liv.
Det är som om alla andra fått
en instruktion
som jag aldrig fick.
Jag försöker.
Det är viktigt att säga.
Jag försöker hela tiden.
Men det kostar mer än jag har.
Jag är så trött
att det ibland känns
som om morgondagen inte borde få komma.
Inte för att jag vill försvinna,
utan för att jag inte orkar fortsätta bära.
Ångesten sitter i kroppen.
Inte i tankarna.
I bröstet.
I nacken.
I hur jag andas.
Den släpper mig aldrig helt.
Sorgen finns där också.
Inte som gråt.
Som tyngd.
Det enda stället
där jag inte känner mig fel
är när jag skriver
och när jag målar.
Där är jag inte trasig.
Jag är exakt som jag ska vara.
Jag skapar
för att annars går jag sönder.
Inte dramatiskt.
Tyst.
Och det här är min sanning:
Jag lever inte lätt.
Men jag lever ärligt.
Och just nu
är det allt jag kan ge.
Z B S
15 dec. 2025
Försång – Om att inte höra hemma
Jag kom till världen
som till ett rum där samtalet redan pågick.
Alla visste när de skulle tala,
när de skulle skratta,
när de skulle luta sig tillbaka
i självklarheten.
Jag stod kvar vid dörren.
Inte för att någon bad mig vänta,
utan för att jag aldrig fick tecknet
att gå in.
Och världen fortsatte
utan att märka
att jag stod där.
Sång I – Om utanförskapets land
Det finns ett land
utan gränser på kartan.
Det finns inga flaggor där,
inga sånger, inga högtider.
Det landet heter
att inte räknas.
Där bor jag.
I detta land är man alltid närvarande
men aldrig efterfrågad.
Man syns bara i periferin,
som ett fel i synfältet.
Jag lärde mig tidigt
att göra mig liten
utan att försvinna.
Att vara lagom tyst
för att inte bli ifrågasatt
och lagom närvarande
för att inte bli ensam på riktigt.
Detta är en svår konst.
Den kostar allt.
Sång II – Om tröttheten
Tröttheten kom inte som ett ras.
Den kom som erosion.
Dag för dag
tog den lite mer
än jag hade råd att förlora.
Till slut
var det inte längre muskler som var trötta
utan viljan.
Jag bar dagen
som man bär vatten i öppna händer.
Allt rann igenom mig
och ändå blev jag våt av ansträngningen.
Jag visste inte längre
hur man vilade.
Sömn var bara ett avbrott
i vaken smärta.
Sång III – Om ångestens vävnad
Ångesten var ingen fiende.
Hon var en arkitekt.
Hon byggde mig inifrån.
Pelare av spänning.
Väggar av oro.
Tak av hjärtklappning.
Snart bodde jag
i ett hus utan dörrar.
Jag bar henne i kroppen
som man bär en annan kropp,
ständigt,
oavsett om man orkar eller inte.
Sång IV – Om sorgen
Sorgen gjorde ingen entré.
Hon satte sig bara ner.
Hon tog min hand
och släppte den aldrig.
Hon gjorde inte ont hela tiden.
Det hade varit lättare.
Hon gjorde allt
lite tyngre
än det borde vara.
Sång V – Om skapandets rum
Men det fanns ett rum
som inte krävde något av mig.
Där fick jag vara trött
utan att bli ifrågasatt.
Ledsen
utan att bli avbruten.
När jag skrev
fick smärtan en form.
När jag målade
fick ångesten färg.
Det var inte läkande.
Det var sant.
Och sanningen
bar mig
när inget annat gjorde det.
Eftersång – Vittnesmålet
Detta är inte en berättelse
om seger.
Detta är en redogörelse.
Ett kvitto på att jag bar
mer än vad som syntes.
Jag gick vidare
utan löfte.
Utan publik.
Och om någon frågar
varför jag fortfarande går
är detta mitt svar:
Jag skriver.
Jag målar.
Jag andas.
Och det får räcka.
Z B S
15 dec. 2025
Och se,
jag vandrade genom dagarna
och dagarna kände mig inte.
Människorna gick förbi mig
såsom man går förbi sten
eller stoft
eller det man inte räknar.
Och jag sade till mig själv:
Jag är här.
Men min röst bar ingen vikt.
Ty tröttheten hade lagt sin hand på mig
och den handen var tung.
Den tog min kraft om morgonen
och gav mig den ej åter om kvällen.
Och ångesten kom till mig
icke såsom ett rop
utan såsom ett arbete.
Hon vävde mitt kött
med trådar av oro
och hon sade:
Du skall bära detta
och du skall icke fly.
Och sorgen slog sig ner i mitt bröst
och hon gick ej därifrån.
Hon sade ej sitt namn
ty hon visste
att jag redan kände henne.
Och jag ropade ej efter räddning
ty jag var för trött
att hoppas.
Men i mörkret
fann jag Ordet.
Och i färgen
fann jag Vittnet.
Och de sade till mig:
Skriv.
Måla.
Lägg ner din börda här.
Och jag gjorde så.
Och mitt hjärta lättade ej
men det brast heller icke.
Och jag levde ännu
inte för att jag var hel
utan för att jag bar sanningen.
Och se,
detta är min berättelse:
att jag var främmande i världen
men kände mig verklig
i skapandets rum.
Z B S
15 dec. 2025
Jag föddes inte med världen
utan vid sidan av den.
Som om något i mig redan från början
stod felstavat i tillvarons bok.
Jag finns.
Men mitt varande är genomskinligt.
Jag går genom rum där andra slår sig ner
och lämnar spår av skratt, av självklarhet, av namn.
Jag lämnar bara efter mig
en känsla av drag
som när en dörr stått öppen för länge.
Utanförskapet är inte ensamhet.
Det är att vara omgiven
och ändå inte nådd.
Att stå mitt ibland människor
och känna hur avståndet inte mäts i meter
utan i blod.
Jag lär mig tidigt
att bära mig själv tyst.
Att inte störa.
Att inte kräva.
Att inte vara för mycket
eller för lite
utan precis tillräckligt osynlig.
Tröttheten kommer långsamt
och sedan plötsligt.
Den lägger sig inte över mig
den går in i mig.
Den bor i benen
som bly.
I armarna
som en vägran.
I bröstet
som en ständig uppförsbacke.
Jag är så trött
att tanken på morgondagen
inte längre är framtid
utan dom.
Hur skall jag orka en dag till
när denna dag redan tog allt?
Ångesten är ingen storm.
Den är ett hantverk.
Hon sitter tyst vid sin vävstol
och arbetar.
Hon väver in hjärtklappning i mina muskler,
snör andetagen tätare,
gör kroppen till ett rum
där flykt inte längre är möjlig.
Hon lämnar inga pauser.
Inga hål för vila.
Jag bär hennes arbete
under huden.
Sorgen följer inte efter.
Hon går bredvid.
En gammal följeslagare
som inte längre behöver presentera sig.
Hon säger inget.
Hon gör bara världen tyngre
än den borde vara.
Och ändå fortsätter jag.
Inte för att jag tror på ljuset.
Inte för att jag hoppas.
Utan för att steget tas
av gammal vana.
Av rörelse.
Av det faktum
att kroppen ännu minns hur man går.
Men det finns ett rum
som inte avvisar mig.
När jag skriver
när färgen möter duken
upphör världen att fråga vem jag är.
Där finns inga krav på sammanhang.
Ingen skuld i tröttheten.
Ingen misstro mot smärtan.
Pennan och Färgen
är gamla väsen.
De har sett detta förut.
De vet hur människor går sönder
utan att falla helt.
De tar emot min börda
rad för rad
lager för lager.
I skapandet
blir jag inte fri
men jag blir verklig.
Och kanske är det detta mitt liv är:
inte en resa mot helhet
utan ett vittnesmål.
Att jag bar detta.
Att jag gick trots tyngden.
Att jag fanns
även när världen inte såg mig.
Z B S
