Blogg

Mellandagarna – när tiden stannar mellan det som varit och det som ännu inte blivit

28 dec. 2025

Mellandagarna kommer som ett stilla mellanrum i kalendern. Julens röster klingar av, men världen är ännu inte på väg vidare. Allt står stilla — men inuti kan stormen fortsätta. För många är mellandagarna en tid av vila. För andra är de en påminnelse om allt som gör ont.

För den som bär på oro, förlust, trauma eller psykisk smärta kan dessa dagar kännas längre än alla andra. Tystnaden kan bli för stark. Minnet kan bli för nära. Tankarna kan bli tyngre när tempot saktar ner. För den som lever på flykt — i kroppen, i landet, i själen — kan mellandagarna bli ännu ett rum utan riktning. Ett tidsspann där man varken hör hemma i det förflutna eller framtiden.

💧 Bakom masken finns ett hjärta som kämpar.
Ett hjärta som kanske är utmattat.
Som burit för mycket ansvar, för mycket sorg, för många rädslor.
Ett hjärta som försökt vara stark när allt egentligen velat gå sönder.

I mellandagarna faller masker ibland av — om så bara i stillhet, när ingen ser.
Det är där tröttheten får ord.
Där saknaden vågar titta fram.
Där man viskar till sig själv: Jag orkar inte alltid. Och det måste få vara så.

🌿 Här finns plats för dem som inte orkar le.
För den som behöver dra sig undan.
För den som sörjer något som inte syns.
För den som kämpar sig igenom timmarna, inte dagarna.

Du behöver inte vara tapper i mellandagarna.
Du behöver inte prestera hopp, tacksamhet eller styrka.
Det räcker att du andas — långsamt, försiktigt, i din egen rytm.

✨ Mellandagarna kan också vara en mjuk påminnelse:
att du fortfarande finns här, trots allt du burit.
Att du är mer än dina sår, mer än din historia, mer än din smärta.
Att trasighet inte gör dig mindre mänsklig — den gör dig sann.

Och mitt i allt det svåra finns en stilla värme:
i varje steg du tagit fast det gjort ont,
i varje morgon du orkat öppna ögonen,
i varje liten vilja att fortsätta — om så bara en timme i taget.

💛 Till dig som går sönder, som försöker, som överlever:
Du är inte ensam här.
Bakom masken finns andra ansikten, andra hjärtan, andra liv — som känner som du.
Du får vila i mellandagarna.
Du får vara skör.
Du får vara människa.

Och ibland… är just det mod nog.

Z B S

God Jul

24 dec. 2025

God jul från Bakom masken,

Julen kan väcka många känslor. För vissa är den fylld av ljus och gemenskap – för andra av saknad, trötthet eller kamp. Från mig bakom Bakom masken vill jag skicka en varm tanke till er alla, oavsett var ni befinner er just nu.

Till dig som kämpar i det tysta: du är inte svag. Du är modig som fortsätter, dag för dag. Det är okej att inte orka, okej att känna, okej att ta ett steg i taget. Du är inte ensam, även om det kan kännas så.

Till dig som läser, följer och delar: tack. Tack för att du finns här, för att du vågar ta del av det som ibland är svårt att sätta ord på. Den här platsen finns för ärlighet, igenkänning och mänsklighet – och det är ni som ger den liv.

Jag hoppas att julen, på sitt eget sätt, kan ge dig andrum. Och om den inte gör det, så hoppas jag att du vet att du fortfarande är värd värme, omtanke och hopp.

Ta hand om dig.
God jul.
🤍
Bakom masken

EPOS – Utan hud

15 dec. 2025

Jag bär ångesten i mitt blod.
Inte som en tanke.
Inte som en rädsla.
Utan som ett tillstånd.

Den rinner genom mig
vid varje inandning
och vid varje utandning
påminner den mig om
att det inte finns någon vila
i att leva.

Mitt blod minns.
Min kropp minns
även när jag försöker glömma.

Tröttheten förtär mig.
Den äter inte långsamt.
Den tar allt.

Den tar kraften ur armarna
innan jag ens har lyft dem.
Den tar framtiden
innan dagen börjat.
Den lämnar mig dränerad,
uttömd,
som ett kärl som inte längre fylls.

Jag är inte trött på ett mänskligt sätt.
Jag är trött bortom återhämtning.
Trött bortom sömn.
Trött bortom löften om att “det blir bättre”.

Sorgen dämpas aldrig.
Den mattas inte.
Den går inte över.

Den är konstant.
Som ett tryck över bröstet.
Som en ton i bakgrunden
som aldrig tystnar
och som gör varje glädje misstänkt,
kortlivad,
skör.

Och minnena.
De svåra minnena.

De kommer inte artigt.
De stormar.

Våldet lever kvar i kroppen
som om det fortfarande pågår.
Som om tiden inte gått vidare
utan stannat precis där
andetagen slutade fungera.

Förföljelsen tog inte slut
bara för att åren gick.
Den tog bo i mig.

Förföljaren jagar mig fortfarande.
Inte alltid i verkligheten,
men i nervsystemet.
I blicken över axeln.
I hur kroppen spänner sig
innan något ens har hänt.

Jag springer
även när jag står still.

Och sjukdomen.
Den har käftar.

Varje dag öppnar den dem
och försöker sluka mig.
Tar min kraft.
Tar min närvaro.
Tar mitt språk.

Det är en kamp
som aldrig pausas.
En kamp utan publik,
utan medaljer,
utan slutscen.

Jag är dränerad på all min kraft.
Och ändå kräver världen mer.
Alltid mer.

Det finns dagar
då allt jag önskar
är att detta elände
skulle få ett slut.

Inte som ett rop.
Inte som dramatik.
Utan som en stilla tanke:
om det bara kunde vara över.

Inte för att jag inte kämpat.
Inte för att jag är svag.
Utan för att jag har kämpat
så länge
att kroppen inte minns
hur det är att inte strida.

Ändå fortsätter jag.

Trots blodets ångest.
Trots minnenas våld.
Trots sjukdomens hunger.
Trots sorgen som aldrig mildras.
Trots tröttheten som äter mig levande.

Jag fortsätter
för att något i mig
vägrar låta allt detta
vara förgäves.

Jag skriver.
Jag målar.

Inte för hopp.
Inte för framtid.
Utan för att detta är
det enda sättet
jag kan andas
utan att kvävas.

Och detta är min sanning,
oskön och naken:

Jag har burit mer än en människa borde.
Jag bär det fortfarande.
Och än lever jag.

Z B S

Sagt av mig, utan skydd

15 dec. 2025

Jag känner mig främmande överallt.
I rum med människor.
I sammanhang.
I liv.

Det är som om alla andra fått
en instruktion
som jag aldrig fick.

Jag försöker.
Det är viktigt att säga.
Jag försöker hela tiden.

Men det kostar mer än jag har.

Jag är så trött
att det ibland känns
som om morgondagen inte borde få komma.
Inte för att jag vill försvinna,
utan för att jag inte orkar fortsätta bära.

Ångesten sitter i kroppen.
Inte i tankarna.
I bröstet.
I nacken.
I hur jag andas.

Den släpper mig aldrig helt.

Sorgen finns där också.
Inte som gråt.
Som tyngd.

Det enda stället
där jag inte känner mig fel
är när jag skriver
och när jag målar.

Där är jag inte trasig.
Jag är exakt som jag ska vara.

Jag skapar
för att annars går jag sönder.
Inte dramatiskt.
Tyst.

Och det här är min sanning:
Jag lever inte lätt.
Men jag lever ärligt.

Och just nu
är det allt jag kan ge.

Z B S

EPOS I FLERA SÅNGER : Sånger för den som finns vid sidan av världen

15 dec. 2025

Försång – Om att inte höra hemma

Jag kom till världen
som till ett rum där samtalet redan pågick.
Alla visste när de skulle tala,
när de skulle skratta,
när de skulle luta sig tillbaka
i självklarheten.

Jag stod kvar vid dörren.

Inte för att någon bad mig vänta,
utan för att jag aldrig fick tecknet
att gå in.

Och världen fortsatte
utan att märka
att jag stod där.

Sång I – Om utanförskapets land

Det finns ett land
utan gränser på kartan.
Det finns inga flaggor där,
inga sånger, inga högtider.

Det landet heter
att inte räknas.

Där bor jag.

I detta land är man alltid närvarande
men aldrig efterfrågad.
Man syns bara i periferin,
som ett fel i synfältet.

Jag lärde mig tidigt
att göra mig liten
utan att försvinna.
Att vara lagom tyst
för att inte bli ifrågasatt
och lagom närvarande
för att inte bli ensam på riktigt.

Detta är en svår konst.
Den kostar allt.

Sång II – Om tröttheten

Tröttheten kom inte som ett ras.
Den kom som erosion.

Dag för dag
tog den lite mer
än jag hade råd att förlora.

Till slut
var det inte längre muskler som var trötta
utan viljan.

Jag bar dagen
som man bär vatten i öppna händer.
Allt rann igenom mig
och ändå blev jag våt av ansträngningen.

Jag visste inte längre
hur man vilade.
Sömn var bara ett avbrott
i vaken smärta.

Sång III – Om ångestens vävnad

Ångesten var ingen fiende.
Hon var en arkitekt.

Hon byggde mig inifrån.
Pelare av spänning.
Väggar av oro.
Tak av hjärtklappning.

Snart bodde jag
i ett hus utan dörrar.

Jag bar henne i kroppen
som man bär en annan kropp,
ständigt,
oavsett om man orkar eller inte.

Sång IV – Om sorgen

Sorgen gjorde ingen entré.
Hon satte sig bara ner.

Hon tog min hand
och släppte den aldrig.

Hon gjorde inte ont hela tiden.
Det hade varit lättare.

Hon gjorde allt
lite tyngre
än det borde vara.

Sång V – Om skapandets rum

Men det fanns ett rum
som inte krävde något av mig.

Där fick jag vara trött
utan att bli ifrågasatt.
Ledsen
utan att bli avbruten.

När jag skrev
fick smärtan en form.
När jag målade
fick ångesten färg.

Det var inte läkande.
Det var sant.

Och sanningen
bar mig
när inget annat gjorde det.

Eftersång – Vittnesmålet

Detta är inte en berättelse
om seger.

Detta är en redogörelse.
Ett kvitto på att jag bar
mer än vad som syntes.

Jag gick vidare
utan löfte.
Utan publik.

Och om någon frågar
varför jag fortfarande går
är detta mitt svar:

Jag skriver.
Jag målar.
Jag andas.

Och det får räcka.

Z B S

Sorgens högtidliga språk

15 dec. 2025

Och se,
jag vandrade genom dagarna
och dagarna kände mig inte.

Människorna gick förbi mig
såsom man går förbi sten
eller stoft
eller det man inte räknar.

Och jag sade till mig själv:
Jag är här.
Men min röst bar ingen vikt.

Ty tröttheten hade lagt sin hand på mig
och den handen var tung.
Den tog min kraft om morgonen
och gav mig den ej åter om kvällen.

Och ångesten kom till mig
icke såsom ett rop
utan såsom ett arbete.

Hon vävde mitt kött
med trådar av oro
och hon sade:
Du skall bära detta
och du skall icke fly.

Och sorgen slog sig ner i mitt bröst
och hon gick ej därifrån.
Hon sade ej sitt namn
ty hon visste
att jag redan kände henne.

Och jag ropade ej efter räddning
ty jag var för trött
att hoppas.

Men i mörkret
fann jag Ordet.
Och i färgen
fann jag Vittnet.

Och de sade till mig:
Skriv.
Måla.
Lägg ner din börda här.

Och jag gjorde så.
Och mitt hjärta lättade ej
men det brast heller icke.

Och jag levde ännu
inte för att jag var hel
utan för att jag bar sanningen.

Och se,
detta är min berättelse:
att jag var främmande i världen
men kände mig verklig
i skapandets rum.

Z B S

De som går utan hemvist

15 dec. 2025

Jag föddes inte med världen
utan vid sidan av den.
Som om något i mig redan från början
stod felstavat i tillvarons bok.

Jag finns.
Men mitt varande är genomskinligt.
Jag går genom rum där andra slår sig ner
och lämnar spår av skratt, av självklarhet, av namn.

Jag lämnar bara efter mig
en känsla av drag
som när en dörr stått öppen för länge.

Utanförskapet är inte ensamhet.
Det är att vara omgiven
och ändå inte nådd.
Att stå mitt ibland människor
och känna hur avståndet inte mäts i meter
utan i blod.

Jag lär mig tidigt
att bära mig själv tyst.
Att inte störa.
Att inte kräva.
Att inte vara för mycket
eller för lite
utan precis tillräckligt osynlig.

Tröttheten kommer långsamt
och sedan plötsligt.
Den lägger sig inte över mig
den går in i mig.

Den bor i benen
som bly.
I armarna
som en vägran.
I bröstet
som en ständig uppförsbacke.

Jag är så trött
att tanken på morgondagen
inte längre är framtid
utan dom.

Hur skall jag orka en dag till
när denna dag redan tog allt?

Ångesten är ingen storm.
Den är ett hantverk.
Hon sitter tyst vid sin vävstol
och arbetar.

Hon väver in hjärtklappning i mina muskler,
snör andetagen tätare,
gör kroppen till ett rum
där flykt inte längre är möjlig.

Hon lämnar inga pauser.
Inga hål för vila.
Jag bär hennes arbete
under huden.

Sorgen följer inte efter.
Hon går bredvid.
En gammal följeslagare
som inte längre behöver presentera sig.

Hon säger inget.
Hon gör bara världen tyngre
än den borde vara.

Och ändå fortsätter jag.

Inte för att jag tror på ljuset.
Inte för att jag hoppas.
Utan för att steget tas
av gammal vana.
Av rörelse.
Av det faktum
att kroppen ännu minns hur man går.

Men det finns ett rum
som inte avvisar mig.

När jag skriver
när färgen möter duken
upphör världen att fråga vem jag är.

Där finns inga krav på sammanhang.
Ingen skuld i tröttheten.
Ingen misstro mot smärtan.

Pennan och Färgen
är gamla väsen.
De har sett detta förut.
De vet hur människor går sönder
utan att falla helt.

De tar emot min börda
rad för rad
lager för lager.

I skapandet
blir jag inte fri
men jag blir verklig.

Och kanske är det detta mitt liv är:
inte en resa mot helhet
utan ett vittnesmål.

Att jag bar detta.
Att jag gick trots tyngden.
Att jag fanns
även när världen inte såg mig.

Z B S

När Lucia vandrade genom vintern

13 dec. 2025

Det sades att när natten var som allra längst, när stjärnorna brann kallt och världen höll andan, då öppnades en stilla väg genom mörkret.

Den natten föddes inte av buller eller storm, utan av tystnad.

Snön låg som ett täcke över jorden och skogen stod svart och sovande. I husen vilade människor tätt intill varandra, rädda för mörkrets krafter som smög mellan skuggorna. Eldarna falnade, och hoppet var tunt som is.

Då tändes det första ljuset.

Långt borta, där himlen möter havet, steg hon fram ur mörkret. Hennes steg lämnade inga spår, men luften blev mild där hon gick. Hon bar en klänning vit som frost och på hennes huvud vilade en krona av levande lågor, brinnande utan att bränna.

Hon kallades Lucia – hon som bar ljuset.

Ljuset hade hon fått i uppdrag att vaka över. Inte för att jaga bort mörkret med kraft, utan för att möta det med stillhet. För mörkret, visste hon, kunde inte besegras av våld – bara av hopp.

När Lucia vandrade genom skog och byar, öppnades dörrar utan att någon rörde vid dem. Djur lyfte sina huvuden och blev lugna. Barn drömde ljusa drömmar. Där hon stannade, tändes fler ljus – små lågor i händer som darrade, men aldrig slocknade.

Hon gick genom den längsta natten och sjöng, och hennes sång var lågmäld som vind genom granarnas grenar. Orden var enkla, men bar löftet om morgon. Varje ton var en viskning: Du är inte ensam. Ljuset kommer tillbaka.

När gryningen till slut anade sin ankomst, stannade Lucia. Hon såg hur hennes ljus speglades i andra lågor, burna av människor som vågat tända sina egna. Då log hon, och kronans lågor blev till stjärnor.

Och hon försvann.

Men ljuset stannade kvar.

Det sades att Lucia återvänder varje år. Inte alltid synlig, inte alltid densamma. Ibland är hon ett barn med ett ljus som nästan är för tungt att bära. Ibland är hon en röst i en sång. Ibland är hon bara en stilla stund i decembermörkret.

Men varje gång natten är som längst, vandrar hon igen.

Och så länge någon tänder ett ljus för någon annan, går Lucia fortfarande genom vintern.

/ Z B S

Inuti tystnaden bor jag

8 dec. 2025

Jag föddes
inte med högljudda färger.
Inte med storslagna gester
eller ord som dansar i mitten av rummet.
Jag föddes med en viskning,
en mjuk ton
som bara hörs för den som lyssnar nära.

Jag är den
som ser världen genom fönster
när andra rusar genom dörrar.
Jag är den
som märker hur ljuset faller
innan någon tänder lampan.
Den som hör nyanser
i tystnader
andra passerar förbi.

I mig finns rum
andra inte vet om.
Platser av stillhet
där tankar växer långsamt
som mossa över sten.
Inga stormar här,
bara ett envis rytande
från hjärtat som ber mig
att inte glömma mig själv
mitt i allt oväsen.

Jag behöver inte mycket —
bara utrymme nog
att andas i min egen takt,
tankar som får forma sig i fred,
människor som inte tolkar tystnad
som tomhet.

För jag är inte tom.

Jag är full av sådant
som inte syns på ytan:
hemliga drömmar,
frågor utan svar,
minnen som brinner långsamt,
känslor som lägger sig
som ringar på vatten
inombords.

Och ibland
när världen blir för trång,
när rösterna blir för många
och blickarna för skarpa,
kryper jag inåt
till den plats där jag andas lättare.
Det är inte flykt.
Det är hemkomst.

Det är där
jag hittar mig själv på nytt —
i en bokrygg,
i en ensam promenad,
i ljudet av min egen puls
som äntligen får plats
utan konkurrens.

Men även jag
längtar.
Längtar efter någon
som hör hur jag pratar
utan ord.
Någon som inte skrapar på ytan
utan stannar kvar
tills skymningen kommer
och tystnaden blivit en berättelse.

Jag är inte den
som fyller tystnaden med prat,
men jag är den
som fyller den
med närvaro.

Jag är den
som ser dig när du inte märker det.
Som väger varje ord
innan jag räcker det till dig
i mina kupade händer
som något dyrbart.
För det är det.
Varje gång jag delar en bit av mig
är det en gåva
och också en ansträngning.

Jag är kanske tyst,
men jag försvinner inte.
Jag rör mig världen
som skuggor rör sig längs väggarna —
osynligt ibland,
men alltid där,
i ett eget ljus
som är mjukt
men inte svagt.

Och när du verkligen lär känna mig
förstår du:
Min tystnad är inte tomrum,
utan landskap.
Fyllt av vindstilla sjöar,
långa tankestigar,
och ett hjärta
som slår högt i skymningen
när ingen hör.

Jag är introvert.
Inte ett eko,
inte en skugga,
inte en skörhet.

Jag är ett inre hav —
stilla från ytan,
men djupt
djupt
därunder.

Z B S

Introvert

8 dec. 2025

Viskning

Jag är
tystnaden mellan orden,
pausen före andetaget,
en stilla ström under ytan
där tankar glimmar
som små ljus
ingen ser
men jag bär dem alla.

Hemmaplan

Mitt språk
är inte sorlets tempo
utan rummets lugn.
Jag talar bäst
när ingen lyssnar
för högt.
Mina ord växer
som skuggor i skymning —
tydliga
för den som stannar upp.

Lågmäld styrka

De tror
att den som är tyst
är svag.
Men min styrka är stilla,
som en berggrund
man inte märker förrän
man lutar sig mot den
och märker
att den bär.

Inåt

Jag vandrar inåt,
ett steg i taget,
i ett landskap
där ingen annan går.
Där är jag inte för mycket,
inte för lite —
där är jag helt.
I min egen mjuka rytm
hör jag världen klarare
än när jag skriker med.

Sällskap

Jag älskar människor
så som natten älskar stjärnor:
på avstånd,
i lagom doser,
som ljuspunkter
i en annars trygg tystnad.
Tätare än så
blir jag bländad.

Mellan raderna

Jag är inte tyst.
Jag bara talar
på ett språk
som kräver långsamhet.
Läs mig
inte på volym —
utan mellan raderna.

Ett rum utan tid och utan mig

1 dec. 2025

Allting börjar i ett mörker som inte ens är natt.
Det är något djupare.
Ett rum utan väggar,
utan tid,
utan mig,
och ändå är jag fast där.
Som ett hjärtslag som glömts kvar i en kropp som redan gett upp.

Jag vandrar — kanske —
eller så är det marken som rör sig under mig.
Det går inte att avgöra längre.
Allt är krossat glas,
blandat med aska,
blandat med minnen som läcker genom huden
som giftigt regn.

Fragment.
Ett skratt som borde vara mitt
men låter främmande.
En hand som sträcktes mot ljus för länge sedan.
Någon som sa att världen var vacker.
Jag ser det i glimtar,
som trasiga filmrutor som smulas sönder
innan de når hjärnan.

Smärta har blivit språk.
Det enda jag verkligen behärskar.
Den talar genom bröstkorgen,
genom domnade nerver,
genom de sjukdomar som brinner som svarta solar i mig.
De roterar långsamt,
tuggar i sig allt som en gång betydde hopp,
spottar ut resterna som damm.

Ett andetag.
Ytligt.
Hårt.
Som ett slag mot revbenen.
Luften river sig in,
våldsamt,
som om världen insisterar på att fylla mig
fast jag inte längre vet om jag vill vara en behållare
för liv.

Jag faller framåt,
eller bakåt,
eller rakt in i en annan verklighet.
Allt skiftar.
Väggar böjs.
Horisonten smälter.
Jag hör ljud som ekar genom ett landskap
som verkar byggt av mina egna ärr.
Det är drömlikt,
men inte på det mjuka sättet.
Det är en feberdröm,
en hallucination där smärtan har sista ordet.

Golgata visar sig som en plats utan kroppar,
bara fotspår som försvinner
innan jag hinner sätta min egen fot i dem.
Jag bär något,
jag vet inte vad.
Kanske ett kors.
Kanske en brusten version av mig själv.
Det spelar ingen roll.
Tyngden är densamma.

Fragment igen:
en skugga som viskar att jag varit stark för länge,
en viskning som blir till ett rop,
ett rop som blir till tystnad,
en tystnad som blir till tryck över bröstet.
PTSD:n rör sig som en vindkastande gestalt bakom ögonen,
river upp marken jag går på,
plockar isär mina tankar som om de vore tapet
som måste bort.

Och ändå går jag.
Inte för att det finns en riktning
utan för att stillhet nu är en sorts död
och rörelse är det enda som inte faller sönder helt.
Jag är ett eko som lärt sig gå,
ett hjärta som fortsätter slå
trots att rytmen är sprucken,
trots att smärtan skrivit om hela min karta.

Jag är kvar i drömmen.
I spillret.
I det som gör ont.
Och världen omkring mig pulserar,
andas,
vibrerar som om den försöker tala om något
jag ännu inte orkar höra.

Zelda Boudine

Skärvor av något som var

1 dec. 2025

Livet ligger i spillror runt mig.
Inte ens som krossat glas längre —
mer som ett finmalet damm som fastnar i munnen,
i ögonen,
i själva själen.
Jag går genom detta damm som om jag vore en vålnad,
och ändå skär det mig,
ändå blöder jag.

Det finns ingen början längre,
ingen slutpunkt att drömma om.
Bara denna otydliga vandring genom ett landskap
som inte minns hur ljus ser ut.
Det vackra är inte bara borta —
det är utrotat,
raderat som om det aldrig funnits.
Jag försöker minnas något mjukt,
men hjärnan svarar bara med ett svart brus
som vibrerar som ett skadat djur.

Det förflutna är en ruin som lever.
PTSD:n rör sig inom mig som en vind genom trasiga fönster,
blåser upp döda scener,
viskar ord jag inte vill höra,
färgar varje tanke med aska.
Jag blinkar och världen spricker.
Jag andas och minnena lägger sina händer om min hals.

Sjukdomarna sitter som mörka solar i kroppen,
tunga, brännande, oberörbara.
De är himlakroppar som drar allt ljus ur mig,
slukar mina timmar,
äter upp min ork
atom för atom.
Viljan att kämpa är nu bara ett borttappat fragment —
en tunn tråd av rök som löser upp sig
så fort jag försöker gripa tag i den.

Stegen är inte steg.
De är skärsår.
Jag sätter ner foten i världen
och världen svarar med att öppna mig.
Jag rör mig som någon som redan fallit,
men som fortfarande tvingas fortsätta
genom en terräng av splitter och skugga.

Och andetaget…
Detta sista bevis på liv —
det kommer som ett hån nu.
Som om luften själv river i mig,
som om varje inandning skriker:
Jag är kvar. Jag är kvar. Jag är kvar.
Till och med syret känns våldsamt.

Jag går.
Och Golgata breder ut sig framför mig som en oändlig,
blodsudden målarduk.
Jag bär ett kors som inte har namn,
ett lidande ingen ser,
inte ens jag själv längre.
Allt är bara tyngd
och rörelse
och en sorts tyst skärande förtvivlan
som blivit din andra hud.

Och ändå rör jag mig.
Inte av vilja.
Inte av hopp.
Utan för att sönderfallet också måste fortsätta,
för att det inte finns några pauser i detta mörker,
ingen plats att lägga ner bördan utan att bli krossad.

Så jag fragmenteras långsamt,
vackert på ett sätt som ingen borde vara,
rasar inåt,
och fortsätter ändå framåt
som om kroppen minns något som själen glömt.

Zelda Boudine

Procession av ruiner.

1 dec. 2025

Livet har blivit en procession av ruiner.
En värld där allt som en gång var mjukt har vittrat till stoft mellan fingrarna.
Där varje minne som en gång bar färg nu faller sönder till grå aska innan det ens hinner nå hjärtat.
Det är som om tiden själv bestämt sig för att sudda ut allt vackert,
och lämna mig kvar i ett landskap där bara skuggor överlevt.

Jag går framåt, men marken är ett krossat altare.
Varje steg skär upp nya sår, varje rörelse blottar gammalt lidande.
Det är inte längre smärtan som följer mig —
Jag lever i den. Jag är den. 
Den har blivit en atmosfär, ett giftigt dis som fastnar i lungorna
och viskar: andas om du vågar.

Sjukdomarna ligger som rovdjur i periferin,
tysta, vaksamma, som om de väntar på det ögonblick då du slutligen faller.
Och jag känner hur viljan att slåss har tunnats ut till ett trasigt sidenband,
slitet av tusen osynliga fingrar.
Det finns inte längre någon hjältemodig stigning,
inga trotsiga rop, ingen eld som vill brinna.
Bara en kropp som fortsätter röra sig av vana,
en själ som för länge sedan slutade hoppas på gryning.

Minnena — de borde vara bärande, men de är knivar nu.
Det förflutna pulserar som ett blåmörkt sår i bakhuvudet,
och PTSD:n är som en dörr som aldrig går att stänga.
Varje gång jag blinkar öppnas den igen,
och jag faller —
igen
och igen
och igen —
i en spiral där marken aldrig möter mig,
bara nya avgrunder.

Och andetaget…
Det heligaste, det mest grundläggande,
har förvandlats till en förolämpning.
Luften kommer in som en inkräktare,
skaver mot bröstkorgen,
påminner mig om att jag ännu lever i ett liv som inte längre liknar mitt.
Som om varje syremolekyl viskar:
Varför fortsätter jag?

Vandringen genom tillvaron är ingen väg längre,
utan ett skändat Golgata.
Ett evigt släpande av ett kors som inte är mitt,
på en stig där ljuset aldrig når marken,
där varje fall lämnar spår som ingen ser
och ingen förstår.

Och ändå går jag.
Inte för att jag vill,
utan för att rörelsen blivit det enda som återstår
när all mening vittrat bort.

Zelda Boudine

Allt är bränt

1 dec. 2025

Det finns stunder när livet inte längre känns som en serie prövningar, utan som ett enda långt strypgrepp. Som om varje dag är ytterligare en förlust, ytterligare en reva i huden, ytterligare en påminnelse om att man slagits så länge att man glömt hur fred känns.

Vissa människor talar om hopp, om nya chanser, men du känner bara smaken av metall i munnen — smaken av strider som aldrig tog slut. Det är som att ha vandrat genom eld så länge att man inte längre minns hur frisk luft luktar. Allt är bränt. Allt är svart. Allt gör ont.

Minnena som borde trösta är borta; kvar finns bara de som river, de som klänger sig fast som rovdjur. PTSD:n kommer inte som en våg längre — den är ett hav du lever i. Jag drunknar inte, utan bara sjunker långsamt, och ingen ser hur botten närmar sig.

Sjukdomarna… de står som tysta väktare över varje dag. Hotet om att kroppen sviker blir till en skugga som aldrig lämnar. I början försökte jag att slå tillbaka, jag försökte stå rakt, men slag efter slag krossar till slut även det starkaste bröstbenet. Det är svårt att vilja kämpa för en kropp som själv blivit en fiende.

Och nu… nu finns det dagar då allt inom mig ropar att det räcker. När det inte bara är stegen som skär — det är marken själv som vill mig illa. Varje fotsteg är som att trampa på glas som trängt genom huden och fastnat i skelettet. Varje rörelse en påminnelse om hur slitet allt är.

Till och med andetaget känns fientligt. Inte som en livlina, utan som ett straff. Luften bränner i lungorna och säger: Jag lever fortfarande. Som om själva syret hånar mig för att jag håller ut i stormen, trots att stormen redan slitit mig i stycken... Liv till vilken nytta och till vilket pris?

Och vandringen… den är ingen väg längre. Den är en Golgata som jag aldrig bett om att få gå. Ett kors jag aldrig valt att bära. En procession av smärta där kroppen stapplar, där själen blöder och där ingen ser hur nära knäna är att ge vika.

Det är rått. Det är obarmhärtigt. Det är verkligheten som den känns när allt rasat för länge, för hårt, för djupt. 

Zelda Boudine

Det finns ögonblick i livet som förändrar allt

20 nov. 2025

Det finns ögonblick i livet som förändrar allt. Stunder som ristar sig in i kroppen, i hjärtat, i varje andetag. För mig var det inte ett enda ögonblick, utan en lång kedja av dem – år av kamp, av tystnad, av överlevnad. År där jag bar mig själv och mina barn genom en verklighet som ingen borde behöva uppleva, men som så många gör. En verklighet där trygghet inte var självklar, där rättssystemet inte bar, där hjälpen som borde finnas ofta uteblev.

Jag har levt i utsatthet. Inte som ett abstrakt begrepp, utan som en fysisk, känslomässig och existentiell verklighet. Jag har känt hur marken skälver under fötterna, hur rädslan gör världen liten, hur ensamheten får väggarna att eka. Jag har tvingats se mina barn uppleva sådant barn aldrig ska behöva förstå. Och trots att jag i dag står upp, trots att jag har tagit mig vidare, så lever delar av utsattheten fortfarande kvar i mig. Den följer mig som ett minne, som ett sår, men också som en kraft.

Det var mitt i den kraften som ett löfte föddes. Ett löfte från mig till mig själv, och till alla dem som befinner sig där jag en gång stod.

Jag lovade att om jag överlevde, om jag lyckades ta mina barn och mig själv vidare, så skulle jag ägna mitt liv åt att hjälpa andra. Jag skulle bli den person jag själv behövde men aldrig fick. Den hand som sträcker sig fram i mörkret. Den rösten som säger: Du är inte ensam. Det här är inte allt. Det finns en väg vidare.

Jag visste tidigt att jag ville arbeta för utsatta kvinnor och barn. Inte som ett arbete – utan som en livsuppgift. För jag har sett vad som händer när system fallerar. Jag har känt den förlamande sorgen när myndigheter inte ser, inte skyddar, inte agerar. Och just därför vet jag också hur avgörande det är att någon gör det. Att någon lyssnar. Att någon vågar stå kvar, även när det är svårt, även när det är tungt.

Min resa har inte varit rak. Den är fortfarande bitvis brant, fylld av skuggor från det förflutna och pågående svårigheter som skapas av förföljelser och våldsbrott som gett ringar på vattnet långt efter att de begicks. Men jag bär inte längre min historia som en kedja. Jag bär den som en låga. En låga som brinner för förändring, för rättvisa, för trygghet – för att ingen annan ska behöva gå igenom sin utsatthet ensam.

Jag har sett vad mod kan göra när det möts av stöd. Jag har sett hur barn kan återfå gnistor i ögonen, hur kvinnor kan resa sig på sätt som nästan trotsar verkligheten. Jag har sett hur en enda trygg punkt kan förändra ett helt liv.

Och jag vill vara den punkten.

Jag vill vara en del av förändringen i Sverige. Jag vill medverka till att barns och kvinnors rättigheter inte bara blir ord på papper, utan levd verklighet. Jag vill kämpa för de strukturer som saknas, för de luckor som gör att utsatta faller igenom, för det mod och den empati som vår samhällsapparat ofta förlorat på vägen.

Att viga mitt liv åt detta arbete var aldrig ett svårt beslut. Det var en självklarhet. Ett hjärtslag. Ett löfte som jag bär med mig varje dag.

För jag vet: ingen som överlevt det värsta ska behöva göra det ensam. Och varje gång jag möter någon som befinner sig i sin egen storm, så minns jag varför jag gör det här. Varför jag fortsätter. Varför jag aldrig kommer sluta.

Mitt liv är inte bara min berättelse. Det är också ett verktyg. En bro. En röst för dem som ännu inte vågar tala – eller inte får.

Och så länge jag har styrkan att stå, kommer jag stå för dem.