Finns en sprucken människa
Blogg
Sida 3
Andetag
21 sep. 2025
Lungorna brinner som rost,
varje andetag ett lån
jag inte vet om jag kan betala tillbaka.
Hjärtat slår oroliga trummor,
tystnaden mellan slagen
blir längre än trygghet tillåter.
Jag räknar andetag som en fånge räknar dagar,
med rädsla för att nästa
kan vara det sista.
Vilsen
21 sep. 2025
Jag vandrar utan karta,
varje väg är en återvändsgränd.
Drömmarna ruttnar i fickorna,
självkänslan ligger krossad i gruset.
Jag famlar efter mening
men hittar bara ekon,
som skrattar åt mig i mörkret.
Jag lever – men vet inte varför.
Självförakt
21 sep. 2025
Jag ser mig i spegeln
och möter en fiende.
Varje blick river upp kött,
varje tanke spottar gift.
Jag bär min egen domare
i blodet, i huden, i andetagen.
Det finns ingen flykt –
jag är fängelset,
jag är straffet,
jag är hatet som aldrig tystnar.
Skugga
21 sep. 2025
Jag bär masker tills huden blöder,
ett leende spänt över sprickor.
Självföraktet äter mig inifrån,
rädsla i varje andetag,
ångesten i varje steg.
Jag gömmer mig i tystnaden,
men där ekar jag högst.
Maskernas tyngd
21 sep. 2025
Jag byter ansikte varje morgon,
väljer ett leende ur garderoben
för att dölja sprickorna i huden.
Ingen ser hur händerna skakar
bakom fickans tyg,
hur rösten fastnar i bröstet
innan orden når luften.
Självföraktet viskar tyst men envist:
”du är för lite, du är för mycket,
du är fel.”
Jag bär masker så länge
att jag glömt hur mitt eget ansikte känns.
Rädslan styr stegen,
ångesten sitter som en skugga
på min stol.
Introvert – säger de,
som om det vore enkelhet,
men inuti är det en labyrint
där jag gömmer mig själv
från mig själv.
Och ändå, djupt i tystnaden,
finns en viskning:
att även masker kan falla,
att även jag är värd att andas fritt.
Tystnadens rum
21 sep. 2025
Jag bär ett rum inuti,
utan fönster, utan dörr,
där tankar slår hårdare än rösterna utanför.
Ångesten kommer som en storm,
plötslig, oförklarlig,
en jordbävning ingen annan ser.
Hjärtat rusar, händerna darrar,
min kropp tror att historien börjar om igen.
Jag vill tala, men orden gömmer sig.
I sorlet av andra drunknar jag,
så jag väljer stillheten –
ett hörn, en bok, en tyst blick.
Att vara nära känns ibland som att försvinna,
men ensamheten blir också en sköld.
I min tystnad hittar jag andrum,
ett svagt ljus som inte bländar,
en plats där jag kan läka långsamt,
utan att någon ser min kamp.
Inombords krig
21 sep. 2025
Jag bär ett rum inuti,
utan fönster, utan dörr,
där tankar slår hårdare än rösterna utanför.
Ångesten kommer som en storm,
plötslig, oförklarlig,
en jordbävning ingen annan ser.
Hjärtat rusar, händerna darrar,
min kropp tror att historien börjar om igen.
Jag vill tala, men orden gömmer sig.
I sorlet av andra drunknar jag,
så jag väljer stillheten –
ett hörn, en bok, en tyst blick.
Att vara nära känns ibland som att försvinna,
men ensamheten blir också en sköld.
I min tystnad hittar jag andrum,
ett svagt ljus som inte bländar,
en plats där jag kan läka långsamt,
utan att någon ser min kamp.
Höstens magi
18 sep. 2025
När vinden viskar genom gyllene träd
och löven dansar i virvlande färgspel,
då smyger hösten in med mjuka steg,
bäddar marken med sitt sprakande täcke.
Under molntunga himlar doftar luften av jord,
regnets droppar sjunger på fönstrets glas.
Ett stilla vemod blandas med glädjens ord,
när ljuset drar sig undan dag för dag.
Kastanjer och ekollon muntert faller,
barnen plockar dem, skrattar i skymningens tid.
I mörknande kvällar tänds varma ljus
och hemlighetsfulla sagor viskas i stugans vrå.
Hösten bär på krafter från förr och nu,
en tid för vila, för drömmar och förundran.
I dess magi finns både slut och början—
något viskar att allt har sin stund.
Maskernas sprickor
18 sep. 2025
Bakom varje leende – en spricka,
en glipa där sanningen rinner ut.
Jag har gömt mig bakom masker så länge
att min egen spegel ger mig tvivel.
Mitt skratt är repat porslin,
ögonen dränkta i förlorad ro.
Ingen ser hur hjärtat knakar i fogarna,
hur ångesten smyger som skuggor mot min hud.
Jag lärde mig tidigt att spela roller,
att sminka över sprickorna med andras förväntan.
Men nätterna bultar på min dörr,
och varje tystnad blir ett skrik.
I mörka timmar viskar förtvivlan,
den kryper längs väggarna i mitt rum.
Smärtan sitter djupt, som en rostig spik
i hjärtats trötta panel.
Ändå reser jag mig – dag efter dag,
och bär mina masker med darrande hand.
För det är lättare att dölja sin trasighet
än att visa världen vem man egentligen är.
Men ibland, i skärvorna av mig själv,
ser jag ljuset sippra in genom sprickorna.
Kanske är det där – i min ofullkomlighet –
som hoppet bor.
Ensamhetens ö
18 sep. 2025
Ensamhetens Ö
På ensamhetens ö står jag,
där vågorna slår mjukt mot karga klippor,
och ingen annan röst än min egen,
ekar mellan tystnadens granitväggar.
Samvaron lockar ibland med skratt och sorl,
men jag drar mig bakåt, som ett skuggspel i skymningen,
och låter tryggheten skölja över mig –
den som bara finns där ingen annan når.
Här finns inga krav, inga masker att bära,
bara det stilla sällskapet av min egen tanke,
där ensamheten är en filt mot kylan,
och världen får snurra på utanför min horisont.
Jag väljer tystnadens sällskap,
när hjärtat längtar efter ro
och tryggheten är min egen isolerade ö –
en plats där jag får vara hel, även om ingen ser.
Att leva med sår som aldrig läker
14 sep. 2025
Att Leva Med Sår Som Aldrig Läker
En krönika om självförakt, minnen som bränner och kreativitetens räddande hand
Sår som aldrig sluter sig
Det sägs att tiden läker alla sår, men min erfarenhet är att vissa ärr aldrig ens får chansen att bildas. Istället är det som om såren förblir öppna, exponerade för all världens syre, medan minnena – de där oförlåtligt skarpa – trängs i bröstet och ständigt påminner om sin närvaro. Det går inte att radera dem, inte ens med den envisaste viljan. Och när ångesten väl slår sitt grepp om mig, släpper den inte. Den klänger sig fast, envis och hungrig, som en skugga bakom varje steg.
Att bära mask: Om självförakt och det dolda jaget
Att leva med monumentalt självförakt är som att bära tunga kedjor, dolda under kläderna, omöjliga att förklara för någon som inte ser dem. Jag har blivit expert på att bära mask; jag har lärt mig spela roller som andas styrka och självsäkerhet, även när jag inom mig knappt orkar resa mig. Det inre samtalet är skoningslöst. Ingen annan skäller ut mig så effektivt som jag själv. Ibland tänker jag att om någon såg mitt verkliga jag skulle de vända sig bort – och det skrämmer mig mer än ensamheten. Så jag fortsätter, dag efter dag, med masken som min sköld, samtidigt som jag hellre fryser än riskerar att visa mitt sanna ansikte.
Trauma och övergrepp: Minnens evighetslåga
Det finns minnen som inte släpper taget, hur gärna man än vill. Våldet, övergreppen – de har satt sig i kroppen, i ryggraden, i de mest vardagliga av rörelser. Det är som om kroppen minns, även när jag försöker glömma. Ofta känns det som om jag lever i en film som ingen annan kan se, där övergreppsscenerna spelas upp om och om igen. De kommer i vågor, ibland oväntat, ibland varje natt. Det är svårt att förklara för någon som aldrig blivit fråntagen sitt egenvärde med våld, hur det är att försöka limma ihop trasiga delar av sig själv som hela tiden faller isär.
Livets tempo och nattens sårbarhet
Dagarna är fyllda av ett högt tempo – måste, borde, ska. Masken är väl på plats och ingen anar att jag knappt håller ihop. Jag blir den där personen som alltid levererar, alltid är stark och närvarande. Men när natten smyger sig på, när tystnaden breder ut sig och det inte längre finns några andra att spela för, faller jag sönder. Det är i mörkret som allt kommer ikapp – minnen, ångest, självförakt. Jag ligger vaken, stirrar i taket, och försöker andas mig igenom attackerna. Vardagen kräver styrka, men natten kräver överlevnad.
Förföljelse och rädsla
Att leva under förföljelse är att alltid ha ett öga i nacken. Paranoian blir vardag, liksom skräcken för att röja sin adress eller att ett oväntat ansikte ska dyka upp vid min port. Det är en ständig oro, en rädsla som inte går att släppa ens för en sekund. Telefonen vibrerar och hjärtat hoppar över ett slag; ett okänt nummer kan vara början på en ny mardröm. När hoten ligger som ett filter över allting annat blir det svårt att vila. Det är utmattande att ständigt vara beredd att fly, att aldrig kunna slappna av.
Kreativitet som livlina
Men mitt i detta mörker finns ändå en sorts räddning. Skapandet har blivit min livlina – att skriva, måla, forma något ur kaoset inombords. Kreativiteten ger mig utrymme att andas, att få utlopp för allt som gör för ont att uttala rakt ut. När jag skapar får jag vara sann, om än bara för mig själv. Där kan jag släppa masken, låta såren synas, och kanske – för en stund – känna att jag har något värt att ge. Varje ord, varje penseldrag, är en revolt mot allt som vill tysta mig.
Avslutning: Om möjligheten till läkning
Jag tror inte längre på att tiden läker alla sår, men jag tror på möjligheten att lära sig leva med dem. Att modet att visa sitt sanna jag, om så bara för sig själv eller för någon få, är början till något slags läkning. Kanske handlar överlevnad inte om att glömma, utan om att hitta sätt att leva med minnena. Och när jag skriver det här, vågar jag hoppas att någon annan känner igen sig, att våra sprickor inte gör oss värdelösa – utan mänskliga. Kanske är det just genom att våga visa våra svagheter som vi en dag kan sluta bära våra masker.
Genom nattens skuggor
14 sep. 2025
I nattens tunga tystnad smyger tankarna fram,
skuggor dansar på väggarna, eviga och grå.
Ångesten slingrar sig runt mitt bröst som en kall orm,
viskar ord jag helst vill glömma, men aldrig kan förlåta.
Mörkret är min följeslagare, min osynliga vän,
den som aldrig sviker, men alltid förstärker varje sår.
I spegelns svarta blick möter jag själens förakt,
en röst som säger att jag aldrig är nog, aldrig är stark.
Tankarna virvlar som höstlöv i storm,
självföraktets vindar river i min själ.
Varje andetag känns tungt, varje steg mot ljuset långt,
men ändå stannar jag kvar, fast i nattens kalla famn.
Men någonstans där långt borta, bakom mörka moln,
kan hoppet glimta till som ett svagt ljus i gryningen.
Kanske vågar jag tro, kanske vågar jag stå,
och sakta, sakta släppa taget om självföraktet då.
En krönika om sorg, ångest och självförakt
9 sep. 2025
Bakom Masken – En Krönika om Sorg, Ångest och Självförakt
Om att vara stark utåt men krossad inombords
Osynlig
Det finns dagar då jag undrar om någon ens skulle känna igen mig utan min mask. Inte den där klumpiga, fysiska saken som gömmer ansiktet, utan den osynliga fasaden jag varje morgon drar på mig innan jag möter världen. I olika sociala sammanhang växlar jag mellan roller som om jag vore skådespelare på en evig audition. Det är tryggt – och samtidigt djupt skrämmande – att ingen riktigt vet vem jag är. Att ingen ser den version av mig själv som är både trasig och fylld av självförakt.
Sorgens tysta följeslagare
Sorgen är min skugga. Den sitter bredvid mig vid frukostbordet, gömmer sig mellan skål och vägg. Jag skrattar, skämtar och nickar igenkännande när någon berättar om sina bekymmer. Men ingen ser att jag varje dag känner hur jag faller ihop inombords. På utsidan är jag stark, en klippa som andra lutar sig mot. Men innanför huden är jag bara spillror av den jag försöker vara.
Ångesten – en ständigt närvarande gäst
Ångesten har lärt sig mina rutiner. Den väntar tålmodigt tills det är dags att gå utanför dörren, att möta kollegor, vänner eller främlingar. Jag fixar håret, klär mig propert och intar min mest självsäkra röst. Ingen anar att rädslan och osäkerheten river och sliter där inne. Jag är expert på att dölja min oro, men varje gång jag hör mitt eget namn i ett samtal hoppar hjärtat över ett slag. Folk säger att jag är modig, men de ser bara masken.
Masken skyddar – och isolerar
Ibland undrar jag om jag ens vet vem jag är bakom alla dessa masker. Vissa dagar är jag den driftiga, andra den obekymrade vännen. Men när kvällen kommer och jag är ensam, faller allt. Självföraktet kryper fram, viskar att jag är fejk, att ingen egentligen tycker om mig, att jag bara spelar roller för att bli accepterad. Jag skäms över min rädsla, över att jag inte vågar vara svag inför andra. "Dra på dig masken, gör dig stark", säger min inre röst. Och jag lyder, för det är enklare än att visa sårbarhet.
Varje dag en kamp mot kollapsen
Det är som att balansera på en skör lina – en evig kamp för att inte falla, för att hålla fasaden intakt. Varje dag känner jag hur trycket ökar. Jag önskar att jag kunde fälla masken, visa min oro, min sorg och min rädsla. Men rädslan för att bli dömd, att inte passa in, är större. Jag bär mitt självförakt som en tung ryggsäck, och ibland känns det som om jag går sönder lite mer för varje steg.
Vägen framåt – att våga vara äkta
Jag vet att jag inte är ensam. Många gömmer sig bakom sina masker, spelar sina roller, kämpar i tysthet. Kanske är det dags att vi vågar visa oss själva, att ta av masken – åtminstone för någon. Det krävs mod att vara sårbar, och kanske är just det vår största styrka. Att våga vara äkta i en värld där alla spelar teater. Kanske, om vi vågar, kan självföraktet ersättas av medkänsla och acceptans. Ett steg i taget, bakom masken.
Johannes
24 mars 2024
Min älskade lilla,
jag bär med mig dig
varje dag,
Till vi möts i evigheten.
Min älskade lilla,
din födelsedag var igår,
och fortfarande känns det som igår,
när du lämnade oss på påsken.
Min älskade lilla,
du var mitt stora underverk ,
min stora kärlek och meningen
i mitt unga liv.
Aldrig glömmer jag vårt avsked,
hur jag höll dig hårt intill mitt hjärta.
Hur jag smekte ditt vackra lilla ansikte,
de ljusa små lockarna...
Jag ville aldrig släppa dig...
Min värld rasade samman när du försvann till himlen,
och jag blev lämnad ensam kvar.
Det tog mig år att finna frid och mening.
Men jag vet nu min lilla,
att du var mitt största privilegium.
För genom dig har jag skådat evigheten.
Du min son och nu min ängel,
jag älskar dig till evigheten
och oändligheten.
