Blogg

SKINN – en trilogi om att falla isär och börja leva

8 okt. 2025

Inledning

Det finns en punkt där smärtan slutar vara dramatisk
och bara blir vardag.
Där man inte längre skriker —
man viskar, andas, fortsätter.

Den här trilogin handlar om det ögonblicket.
Om den tysta sortens överlevnad.
Om hur man långsamt river av sig världen
och står kvar —
hudlös, men äkta.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

I. När masken växt fast

Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.

Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.

Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.

Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.

Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.

Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.

För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

II. Efteråt

Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.

Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.

Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.

Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.

Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.

Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.

Och det får räcka.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

III. Att börja om

Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.

Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.

Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.

Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.

Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.

Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.

Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.

Och för första gången
är det nog.

Att börja om

8 okt. 2025

Det börjar inte med ett rop.
Inte med ljus eller musik.
Det börjar med tystnad.
Med ett andetag som stannar kvar
lite längre än igår.

Jag lär mig gå igen,
utan att veta vart.
Marken är ojämn, men jag faller inte lika hårt längre.
Det finns plats för misstag nu.
För vila.
För mig.

Jag märker små saker:
hur vinden känns mot huden,
när jag inte skyndar.
Hur hjärtat slår —
utan att jag ber det om lov.

Jag har slutat försöka vara hel.
Det är en märklig sorts frihet.
Att låta sprickorna stå öppna,
att förstå att de släpper in ljuset.

Det finns fortfarande dagar då mörkret viskar
att jag borde ta på mig masken igen.
Men jag orkar inte längre låtsas.
Och kanske är det just det
som är styrka.

Jag är inte den jag var.
Och det gör ingenting.

Jag är här nu.
Ofullständig,
men äkta.

Och för första gången
är det nog.

Efteråt

8 okt. 2025

Det blöder.
Inte mycket, men tillräckligt för att påminna mig
om att jag lever.

Masken ligger på golvet som ett skal,
blankt av gamla leenden,
tungt av förväntningar.
Jag ser på den
som man ser på en kropp man en gång delat med —
med sorg, men också lättnad.

Luften känns ny.
Den svider mot huden,
skär genom tystnaden.
Varje andetag är en risk,
men också ett val.

Jag är fulare utan masken.
Skörare.
Rösten spricker, händerna darrar.
Men när jag säger mitt namn
låter det äkta,
inte övat.

Ingen applåderar.
Ingen märker skillnaden.
Men något i mig reser sig,
något som varit begravt under alla
”det är lugnt”,
”jag klarar mig”,
”ingen fara”.

Och för första gången på länge
är jag inte vacker, inte stark, inte trygg —
bara människa.

Och det får räcka.

När masken växt fast

8 okt. 2025

Jag minns inte när jag tog på den.
Kanske när någon sa
att jag var ”duktig”.
Kanske när tystnaden blev enklare
än att förklara varför jag skakade inombords.

Den satt först löst.
Jag kunde ta av den på kvällarna,
låta huden andas,
låta rösten darra.
Men någonstans längs vägen
smälte den samman med mig.

Nu vet jag inte var jag slutar
och lögnen börjar.

Leendet har bränt fast i kinderna,
ögonen har lärt sig att ljuga med värme.
Jag nickar, skrattar, fungerar.
Alla säger: ”Du verkar må så bra.”
Och jag svarar: ”Ja.”
För det är enklare än att blöda offentligt.

Men under ytan:
en kropp som skriker utan ljud.
Ett hjärta som slår för någon jag inte känner.
Jag är min egen skugga nu.

Ibland drömmer jag
att jag river bort masken.
Hud följer med.
Men det känns ändå som frihet.
Som att äntligen andas,
även om det svider.

För vad är värst –
att leva som en lögn,
eller att dö som sig själv?

Tvivel

8 okt. 2025

Det gör ont att andas ibland.
Som om luften väger mer än jag.
Som om varje andetag är ett val jag inte längre vet varför jag gör.

Jag säger att jag är trött,
men det är inte sömn jag saknar.
Det är mening.

Allt jag trodde var jag
har börjat spricka i kanterna.
Orden jag brukade stå på
är nu bara ljud i vinden.

Jag ser mig i spegeln och möter någon
som inte längre tror på sina egna löften.
Någon som lärt sig att le
för att inte skrämma folk.

Jag hatar att jag tvivlar på allt —
på mig själv, på framtiden,
på om det ens spelar någon roll.
Det gör ont att bry sig.
Men det gör ännu ondare att inte göra det.

De säger att smärta gör en starkare.
Men ingen säger hur mycket som krävs
innan man bara blir tom.

Och mitt i allt det här —
i den tunga, klibbiga tystnaden —
hör jag fortfarande ett svagt hjärtslag.
Inte vackert. Inte hoppfullt.
Bara envis.
Som en påminnelse:
att jag fortfarande finns.
Trots allt.

Alltets tomrum / Motståndets glöd

2 okt. 2025

Mörkret:
Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.

Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.

Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.

Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.

Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Svaret:
Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.

Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.

För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?

Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.

Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsigt steg vi tar
mot mörkret.

För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.

Motståndets glöd

2 okt. 2025

Ja, vi kastas hit utan fråga,
utan karta, utan löfte.
Och ja – allt vittrar,
allt faller samman,
tiden äter oss tills inget återstår.

Men just därför,
just i denna meningslösa avgrund,
tänds en trotsig låga.

För om vi är ingenting,
varför känner vi så starkt?
Varför bränner sorgen,
varför lyfter skrattet oss ur kroppen,
varför bultar hjärtat för någon annan?

Tomheten har inga färger,
men vi målar ändå.
Meningslösheten har ingen röst,
men vi sjunger ändå.
Universum är kallt,
men vi älskar tills det glöder.

Och kanske är det där meningen gömmer sig –
inte given, inte evig,
utan skapad,
här, i våra händer,
i våra möten,
i varje trotsig steg vi tar
mot mörkret.

För även om allt en dag dör,
fanns det ändå en stund
då vi levde,
och lät ljuset blixtra till.

Alltets tomrum

2 okt. 2025

Jag föll hit utan att vilja,
kastad in i en värld jag aldrig bett om.
Ingen mening gavs mig,
ingen riktning,
bara ett hjärta som slår
för att sedan stanna.

Vi kallar det liv –
men är det inte bara en långsam upplösning?
Kött som vittrar,
minnen som försvinner,
ett namn som ingen längre uttalar.

Allt vi bygger,
allt vi älskar,
allt vi tror ska stå kvar –
sugs till slut in i samma svarta tystnad.

Och universum svarar inte.
Det lyser kallt,
men säger ingenting.
Inga gudar, inga löften,
bara en tomhet
som inte ens bryr sig om att vara vår fiende.

Kanske är sanningen detta:
Vi är ingenting.
Vi var aldrig något.
Vi är bara en skugga
som aldrig borde ha tänts.

Skuggornas tystnad

2 okt. 2025

Natten viskar utan röst,
ett tomrum som aldrig blir mätt.
Mellan stjärnorna finns bara avstånd,
och i mig – samma oändliga glapp.

Jag vandrar genom dagar
som inte bär någon tyngd,
de faller sönder i händerna,
som aska genom fingrar.

Varje spegel ljuger,
visar en kropp, men inte ett jag.
Vem är jag, om inte ett eko,
ett minne som ingen minns?

Tiden slukar oss långsamt,
en droppe i taget,
tills inget återstår
utom skuggornas tystnad.

Och kanske är det allt –
att vi bara blixtrar till,
ett kort sken i mörkret,
innan vi sjunker tillbaka
till den stillhet
som alltid väntade på oss.

Mellan evighet och ögonblick

2 okt. 2025

Vi föds i ett andetag,
ett ljus som tänds i mörkret.
Och genast börjar vi förlora –
sekunder,
minnen,
människor vi älskar.

Vi frågar oss:
Finns det en mening i detta flyktiga?
Eller är vi bara dammkorn i universums vind?

Men kanske är meningen inte huggen i sten,
kanske är den mjuk,
ett eko i våra möten,
ett skratt som aldrig kan tas tillbaka,
en hand som hålls i mörkret.

Vi lever mellan evighet och ögonblick,
och allt vi äger är just nu.
Så låt oss tala,
låta våra hjärtan slå högt,
älska tills det gör ont –
och minnas att vi är stjärnstoft,
på tillfälligt besök i tidens oändliga hav.

Jag är kvar

29 sep. 2025

 Jag känner hur luften bränner,
som om varje andetag vill riva mig itu.
Min kropp är ett fängelse jag inte kan fly,
en maskin som hackar,
som vägrar lyda.

Det finns stunder när jag tänker:
Kanske är det här slutet.
Kanske blir natten min sista.
Då rusar bilder genom mig –
allt jag inte hunnit göra,
allt jag inte hunnit säga.
Som ett liv på paus,
men utan garanti på play.

Ändå finns det något där,
djupt inunder smärtan,
ett trots.
Ett hjärta som väser:
Inte ge upp. Inte nu.

Jag vill resa mig,
för alla dagar jag ännu inte levt,
för vägar jag inte gått,
för människor jag ännu inte mött.

Så jag andas.
Inte lätt, inte vackert,
men jag andas.
Och i varje andetag
finns ett löfte:
Jag är kvar.
Jag ska kämpa.
Jag ska leva.

För orden som ännu inte är skrivna

29 sep. 2025

Luften river,
varje andetag ett slagfält.

Kroppen darrar,
svag men fortfarande här.
Allt ogjort pressar på,
som en skuld mot livet.

Men i ruinerna
finns en gnista,
ett trotsigt ljus som vägrar dö.

Jag andas inte bara för att överleva.
Jag andas för det som väntar,
för orden jag ännu skall skriva,
för vägarna jag ännu skall gå.

Så länge bröstet höjer sig,
så länge hjärtat slår,
finns en morgondag.

Och jag är på väg dit.

Luft

29 sep. 2025

Luften skär som knivar,
varje andetag ett krig.

Kroppen sviker,
drömmar ruttnar i väntan,
tiden hånar med allt som inte blir gjort.

Men i bröstets mörker
dunkar en vägran:
Jag är inte färdig.
Inte än.

Så jag andas,
blodig, brinnande,
och hoppas –
att nästa andetag
inte blir det sista.

Varje andetag

29 sep. 2025

Lungorna brinner,
som om luften blivit glas.
Varje inandning – en kamp,
varje utandning – en förlust.

Kroppen, min egen fästning,
har vänt sig emot mig,
slår hål i murarna,
läcker liv i tysta droppar.

Sömnlösa nätter fylls av frågor:
Är det så här slutet känns?
Blir morgonen den sista?
Och under ögonlocken flimrar allt
jag ännu inte hunnit göra,
alla ord jag aldrig hann säga,
alla vägar jag aldrig hann gå.

Sjukdomen är rå.
Den tar ingen hänsyn till drömmar,
den skrattar åt planer,
river kalendern i stycken
och lämnar en kropp som viskar:
ge upp.

Men i samma kropp finns också
ett trotsigt hjärta,
en vilopuls som vägrar tystna,
ett glödande frö som säger:
Jag ska resa mig.
Jag ska besegra detta.

För så länge ett andetag finns kvar,
så länge ett hjärtslag ännu slår,
så länge hoppet inte helt är krossat –
finns en chans.

Och jag andas.
Brutalt, smärtsamt,
men levande.
Jag andas.

Kärlekens Mask

27 sep. 2025

Vi möttes om natten, i skuggan av drömmar –

ditt leende, ett löfte om sanningens famn.

Jag sträckte min hand, du log så förtroligt,

men i ditt hjärta gömde sig nattens namn.

Vi byggde en värld av rosor och aska,

av ord som brände, men ändå förförde.

Dina kyssar var gift, din famn ett nät,

där trådar av svek långsamt förgörde.

Jag älskade bilden du målade vackert,

tills slöjan föll och sanningen stod klar.

Min älskade, min fiende, du bar min skugga –

du var natten, när jag längtade efter dag.

Nu ekar ditt skratt i tomma salar,

och kärlekens löften är aska och sten.

Men ännu, i mörkret, viskar mitt hjärta:

"En gång var du min, nu är du mitt fördärv."